I den digitala världen är elektroniska signaturer motsvarigheten till traditionella Namnunderskrifter. Många lagregler innehåller ett krav på egenhändig underskrift. Frågan är om elektroniska signaturer kan anses uppfylla det kravet och på så sätt godtas istället för en Namnunderskrift. Om inte, måste lagändringar till för att elektroniska signaturer skall accepteras. I förarbeten och doktrin finns skilda meningar om elektroniska signaturers rättsverkan och vad som krävs för att de skall godtas.

SammanfattningElektronisk handel har under senare år vuxit fram som ett av de potentiellt mest betydelsefulla användningsområdena för den moderna informations- och kommunikationstekniken. Genom lag (2000:832) om kvalificerade elektroniska signaturer, implementerades EG-direktivet (1999/93), om ett gemenskapsverk för elektroniska signaturer. Det övergripande syftet med direktivet har varit att samordna medlemsstaternas tekniska och juridiska arbete vad gäller elektroniska signaturer. Kommisionens mål var att underlätta användningen av elektroniska signaturer och bidra till ett rättsligt erkännande av dessa, främst för att undanröja eventuella hinder mot elektronisk handel.Syftet med uppsatsen har varit att ta reda på om svensk lagstiftning på området, lagen om kvalificerade elektroniska signaturer, har underlättat användningen av elektroniska signaturer. Anslutningsvis kan man påpeka att lagens rättsliga skyddsmekanismer och dess tillsyn, samt det skadeståndsansvar som lagen reglerar, endast tillämpas om det är fråga om kvalificerade elektroniska signaturer som är baserade på kvalificerade certifikat, och som utfärdas till allmänheten.