I denna intervjustudie har jag använt mig av kvalitativa intervjuer för att ta reda på hur pedagoger resonerar kring genus, könsroller och könsneutrala ord på förskolan. Intervjuerna har jag genomfört utifrån frågeställningar som tar upp pedagogers medvetenheten kring språk som genusformare, hur och vad de gör för att motverka de traditionella könsrollerna samt användningen av könsneutrala ord på förskolan. Resultatet visar att pedagogerna ser på barnen som individer istället för bärare av genus och att fokuset istället kan ligga på det specifika barnets intressen. Det är fokuset på individen och inte språket som pedagogerna talar om när det gäller att motverka de traditionella könsrollerna på förskolan.När de talar om könsneutrala ord diskuterar de ord som fungerar lika bra för flickor och pojkar, de nämner även det könsneutrala ordet hen. Men för att könsneutrala ord ska fungera och användas av pedagogerna på förskolorna behöver de mer kunskaper, det är i slutändan pedagogerna som måste förklara för både barn och vårdnadshavare om dess betydelse..

Syftet med detta arbete var att undersöka vilka undervisningsmetoder som pedagoger har som grund vid undervisning i fri improvisation, samt vilka tankegångar som ligger bakom undervisningsmetoderna. Genom tre intervjuer med verksamma musiker och pedagoger inom fri improvisation, så fann jag att de tankegångar som ligger bakom metoderna är till en stor del kopplade till den definition av fri improvisation som de intervjuade har. Metoderna som används inom fri improvisations-undervisning är många och varierade men huvudsakligen baserade på att eleven, dels skall bygga upp ett förråd av konventionella och icke konventionella speltekniker. Samt att eleven skall öva upp sin reaktionsförmåga och associativa sida, som används på det som sker i nuet. Detta är en paradox mot den erfarenhet som eleven har i sitt material/kunskapsstoff, vilket den bör bli medveten om genom reflekterande och ifrågasättande av det den gör..

Felix Saul (1883-1942) var verksam som körledare, musikskribent och musikpedagog, och undervisade främst i sin egen musikskola, Stockholms privata konservatorium (SPK). Syftet med studien är att undersöka den pedagogik som Felix Saul tillämpade i sin musikundervisning i barngrupper på SPK. Empirin utgörs av intervjuer med Sauls tidigare elever, och av hans egna artikelserier om musikpedagogik. Materialet har analyserats utifrån ett övergripande kulturpsykologiskt perspektiv. Resultatet visar att Sauls undervisning som syftade till att utveckla elevernas musikalitet i stor utsträckning följde Tonika-do-metoden som den beskrivs av samtida litteratur, men att han lade större vikt vid ackordfunktioner och rytmikövningar, och att lek var en central del av undervisningen.