Vid radiometriska kalibreringar av bildsensorer görs en omvandling av digitala data till radiometriska data. På grund av sensordrift måste kalibreringen upprepas för infraröda sensorer under utdragna fältmätningar om kraven på noggrannhet är höga, vilket gör att kalibreringen blir mer komplex. Ännu svårare blir kalibreringen om mätningar görs i flera spektralband (Multispektrala mätningar), om spektralbanden spänner över ett stort spektralområde eller om målobjektens strålnivåer varierar mycket. Detta medför dels att kalibreringen tar mer tid och dels att flera eller mer komplexa referensstrålkällor krävs. Syftet med arbetet var att studera problematiken i sådana kalibreringar och se om kalibreringen kunde göras enklare och robustare.

Att som operatör ha möjlighet att se i ett elektromagnetiskt spektrum som det blotta ögat inte kan upptäcka bidrar till en rad fördelar. Den militära nyttan av IR-sensorer har drivit utvecklingen inom många av dess användningsområden som till exempel målsökare och mörkerkapacitet i totalt mörker. Det finns en svårighet kopplat till IR-sensorer och det är att det måste ske en avvägning mellan dess synfält och dess räckvidd. Syftet med den här uppsatsen är att undersöka vad det är som tvingar tillverkarna av dessa sensorer till att välja mellan dessa två parametrar. Detta för att sedan kunna ha en diskussion om eventuella lösningar och deras bidrag till de två grundläggande förmågorna verkan och underrättelse/information.