Minvapnet klassas fortfarande som en viktig faktor vid strid, dock har dess utveckling i den svenska Försvarsmakten hamnat i skymundan. Denna slutsats kan man dra om man ser till vilka uppgifter och vilken utrustning som i dagsläget finns för att minera. De hjälpmedel som finns och är brukbara är ytterst begränsade. Ett system som skulle kunna vända denna trend är en minkastare, något som bland annat tas upp i, för fältarbetesfunktionen, interna utvecklingsplaner.Syftet med denna uppsats är att undersöka huruvida Försvarsmakten skulle kunna nyttja ett minkastarsystem, vad det skulle innebära för Försvarsmaktens förmåga att minera samt lyfta upp vilka kriterier ett sådant system skulle behöva leva upp till för att kunna nyttjas av svensk trupp.Huvuddelen av uppsatsen kretsar kring textanalyser av aktuella reglementen, styrdokument och utredningar. I och med den nära knytningen till Försvarsmakten används de grundläggande förmågorna som analysverktyg och som teorikoppling.Uppsatsens resultat påvisar att införandet av ett sådant system skulle utveckla arméns, och framförallt då ingenjörförbandens förmåga att minera.

Fördröjande fältarbeten och minvapnet har länge utgjort en viktig del vid försvaret av Sverige. I slutet av 1990-talet förändrades det säkerhetspolitiska läget i Europa, Försvarsmakten omstukturerades och svensk användning av truppminor förbjöds. Med dessa händelser som bakgrund marginaliserades efterhand behovet av fördröjande fältarbeten.Mycket talar för att det existerar en kunskapslucka kring minvapnets användning de senaste 15 åren. Syftet med studien är att värdera den militära nyttan av minvapnet mot bakgrund av ett förnyat fokus på nationellt försvar.Minvapnet är ett centralt system inom fördröjande fältarbeten och studien avser belysa dess betydelse för manöverkrigföring vid försvar av Sverige. Det finns anledning att förklara sambandet mellan manöverkrigföringens behov av rörlighet och minvapnets roll relativt denna.