I den här essän söker jag svar på följande frågor: Vad gör egentligen en berättare? Närmare bestämt: vad utmärker professionellt, muntligt berättande jämfört med det publika berättande som författare och skådespelare ägnar sig åt? Vad är det som just en muntlig berättare kan?Jag använder forskning som studerat förutsättningarna för dessa yrken ? särskilt hur berättelser konstrueras och berättande går till ? och tillämpar studierna på ett konkret fall: mina egna erfarenheter av att förbereda och framföra sägnen om Råttfångaren från Hameln vid Ljungby berättarfestival 2012. Det jag då gjorde och hur jag såg på det efteråt, jämförs med fiktiva berättares verksamhet i Mario Vargas Llosas roman El Hablador och Ursula K. Le Guins The Telling.Jag prövar bilden av en råttfångare som metafor för en muntlig berättare och kommer till slutsatsen att berättaren kan vara lika fängslande och lika förledande. Även skådespelare och romanförfattare kan fängsla sin publik, men inte luras så som en berättare kan.

Uppsatsen ämnar utforska hur den postapokalyptiska genren brukar historia. Detta görs genom en läsning av Dimitrij Gluchovskijs Metro 2033 (2009), utifrån Espmarks syn på dialogicitet och Aronssons historiebruksteoretiska tankar, där historiskt meningsskapande med olika syften blir till genom berättelser i former som större narrativ, metaforer, metonymier och symboler.Bakhtins Kronotop används också, men med Aronssons fokus på dess spatiala sida. Uppsatsen föreslår att figuren kan användas för att visa hur fiktionen kan skapa ett abstrakt rum istället för ett rent konkret eller fysiskt, och därmed få med de känslor och den världssyn som är intimt sammanlänkade med det fysiska rummet. I uppsatsen friläggs hur Metro 2033 återskapar en abstrakt version av det kalla krigets spelplan för att legitimera kärnvapenkrigsmotivet.Förslag ges också på en begreppsapparat för att tala om olika historiska nivåer i den postapokalyptiska fiktionen där vår samtids accepterade historia, förutom att den modifieras fiktivt, också får sällskap av spekulativ pre- och postapokalyptisk historia. Uppsatsen ger flera exempel på hur texten brukar historia, bland annat hur den spekulativa historien kan användas för att kommentera företeelser ur samtidens accepterade historia.

Studies show that some pupils with ASD (autism spectrum disorder) can have difficulties in understanding written texts. The present study seeks to examine whether pupils with ASD differ in their reading comprehension of a factual text and a literary text. Another aim of the study is to obtain a picture of the reading habits of high school pupils with ASD, what reading strategies they use, and how they work with texts in Swedish lessons in school.The study uses texts from PISA surveys from 2009 and 2000. The factual text Varmluftsballongen (The Hot-air Balloon) was taken from the try-out for the 2009 survey and the literary text Gåvan (The Gift) was taken from the 2000 PISA survey. To gain some idea of the pupils? reading comprehension of the texts, the present study used the tasks accompanying the texts, with certain changes in the questions about the text on the hot-air balloon.

With a hermeneutical method using narratology this thesis is interpreting the auteure Lars von Trier´s discussed movie Antichrist. On one hand within the limits of the hermeneutic Paul Riceours analysis of structure is used to reconstruct the narrative of the film out of the different part of discourses that I have construed in my first reading to find out a deeper comprehension of the relation between the characters and their relations to the different discourses. On the other hand the discourses which extracts out of His and Hers actions and statements are related to the clues that I´ve found out from interviews with von Trier regarding Antichrist where he, among other things, touches upon philosophical work of Friedrich Nietzsche and his own disregard about protestantism and religion. All in all this first phase of interpretation is termed the different horizons which I finally interprete and coalesce with my subjects comprehension on a metadiegetic and meta-metadiegetic level. By this a ?fusion of horizons? in the sense of Hans-Georg Gadamer can take place, which directly leads into the big scene of Relevations.

Clarice Lispectors is one of Latin Americas most famous writers, and she wrote a number of books during her lifetime. Her novel Stream of Life (Água viva), which came out in 1973 and was translated into Swedish in 2007, is considered to be one of Lispectors most difficult texts to read. It consists of several fragments put together into one text; however the text has no traditional narrative or structure. It is the flow of moments that moves the text forward, as it is written down by the protagonist in the book.The primary aim of this essay is to examine how the protagonist in Stream of Life through different means, as the moment, the description, the word and the variations, creates an active participation in the formation of its identity. I will discuss the moment and its act of constructing the book?s circular structure, which is of importance.

Captured in the room of Göran Tunström?s spoken language, fenced behind his barrier of manic words. This essay is about the limit of language and world?s necessity to be spoken to be experience, about telling as a manufacturer of meaning and a subject?s motion between fiction and reality. Based on the novel Skimmer from 1996, my purpose is to identify ?a linguistic room? in Tunström?s narration and show how this room is given an existential character by its temporal and spatial dimensions.

Sara Lidman?s first novel, Tjärdalen (The Tar Pit, 1953), addresses ethical issues in a remote village in the north of Sweden. This essay discusses the novel?s narrative technique and the ethical aspects implied by the narration and aesthetic design. The approach is based on Adam Zachary Newton?s narrative ethics, which links narrative theory and method with an ethical perspective.