Avtalet som instrument bygger på principen om likställighet mellan parterna. Detta innebär att vardera parten måste ta ansvar för det de förbundit sig till i avtalet. Under senare tid har sociala skyddssynpunkter lett till allt större inskränkingar i avtalsfriheten, detta genom konsumentskyddslagstifning till förmån för den generellt svagare parten. Tanken med avtal är att reglera parternas inbördes relationer i en viss situation. Trots detta händer det att avtal är ofullständiga eller oklara, hur fastställs då vad som skall gälla mellan parterna? Syftet med arbetet var att fastställa om särskilda tolkningsmetoder och/eller regler används vid tolkning av Konsumentavtal, samt i vilka sammanhang i så fall.

Den viktigaste uppgiften vid avtalstolkning är att försöka fastställa vad parterna hade för avsikt vid avtalsslutet. Av vikt vid fastställandet av den gemensamma partsviljan är hur parterna har handlat i tidigare liknande avtal. Försäkringsgivaren har enskilt utformat försäkringsavtalet så någon gemensam partsvilja kan i dessa fall sällan fastställas.Då det inte kan fastställas vad parterna hade för avsikt vid avtalets ingående, så ska avtalet tolkas med utgångspunkt i avtalets lydelse. Det vill säga hur en utomstående part uppfattar avtalet. Uttryck med juridisk innebörd antas vara använda i sin allmänna rättsliga betydelse.

Syftet med studien var att skapa en förståelse för hur pedagogerna på fritidshem främjar barns sociala utveckling. I styrdokument och litteratur om fritidshemmets roll tas det upp hur arbete ska främja utveckling hos individer, men sällan hur det ser ut i verkligheten. Eftersom att fritidshemmetsverksamhet är grupporienterat är också verksamheten styrd utifrån bland annat antalet barn och personalgrupp. Därför blir det intressant att försöka förstå hur pedagoger jobbar för att främja alla individer och hur de ser på sin roll i att främja social utveckling. Litteraturen om grupprocesser och utveckling är många till antalet, men inte så många som berör fritidshemmet specifikt.

Problemformulering: Kan underåriga ingå rättsligt bindande kreditavtal?Syfte: Med denna uppsats avser jag att undersöka och diskutera huruvida underåriga kan ingå rättsligt bindande kreditavtal, i synnerhet när det handlar om kreditavtal avseende mobiltelefoniabonnemang. Uppsatsen syftar också till att undersöka huruvida Kronofogdemyndigheten respektive inkassobolag kan företa indrivningsåtgärder mot en underårig gäldenär.Avgränsning: I denna uppsats kommer jag endast att undersöka avtal som den underårige ingår som konsument och som inte rör fast egendom. Undersökningen omfattar endast situationer där den underårige själv tar initiativet till att ingå ett avtal i sitt eget namn. Jag kommer alltså inte att ta hänsyn till situationer där förmyndaren ingår avtal i barnets namn utan att barnet är delaktigt i eller medvetet om rättshandlingen.

EU:s inre marknad med fri rörlighet för bland annat varor har skapat ett ökat handelsutbyte över gränserna även för konsumenter. När en tvist uppstår i ett Konsumentavtal med internationell karaktär är frågan bland annat vilken lag som ska tillämpas på tvisten. Inom EU regleras lagvalsfrågan i Rom I-förordningen.Enligt huvudregeln i artikel 6.1 i Rom I-förordningen ska lagen i landet där konsumenten har sin vanliga vistelseort tillämpas. I artikel 6.2 i Rom I-förordningen ges parterna möjligheten att göra ett gemensamt lagval, dock med begränsningen att det inte får vara till nackdel för konsumenten jämfört med huvudregeln. Ett tolkningsproblem uppstår då den partsvalda lagen till vissa delar är till nackdel för konsumenten, men till fördel i andra delar.Ett sätt att lösa tolkningsproblemet är genom en tillämpning av den så kallade russinteorin.