I föreliggande uppsats undersöks bruket av allitteration med s- i isländska rímur före 1550 utifrån ett material som består av 42263 versrader från 31 verk diktade under perioden 1350?1550. Syftet är att bidra till kartläggningen av ríma-språket samt att diskutera hur resultaten förhåller sig till tidigare forskning som visar att reglerna för hur man allittererar med s- förändras under 1300-talets mitt när sn och sl bryter sig ut ur den större allitterationsklassen s-allitteration på grund av Konsonantinskottet [t] och används som egna allitterationsklasser eller i allitteration med st (snyltljudsallitteration) genom att den inskjutna konsonanten ingår i allitterationen. Resultaten skiljer sig något från tidigare forskningsresultat genom att uppvisa variation i allitterationsbruket där s-allitteration fortsätter att användas av vissa diktare, särskilt under perioden 1450?1550, vid sidan av de nya sätten att allitterera med sl och sn.Det är troligt att denna variation kan förklaras utifrån både språkinterna orsaker som funktionalitet, och språkexterna orsaker som traditionskänsla och inlärningsform.