I denna uppsats behandlas frågan om äganderätt till mineraler. Uppsatsens syfte är att mot bakgrund av fastighetsbegreppet utreda hur synen på äganderätt till mineraler ser ut i Sverige och om senare förarbeten medfört att frågan blivit mer oklar. Metoden är baserad på den rättsdogmatiska metoden. Tillgången till doktrin och praxis har varit starkt begränsad och utredningen är därför främst baserad på förarbeten. I uppsatsen läggs särskild vikt på principuttalanden från lagstiftaren.

Syftet med uppsatsen var att undersöka vilka bestämmelser i minerallagen, plan- och bygglagen samt miljöbalken som berör varandra under processen att söka och erhålla undersökningstillstånd och bearbetningskoncession för Koncessionsmineraler. Minerallagen är den lagstiftning som reglerar utvinningen av Koncessionsmineraler i Sverige och är en lagstiftning med en lång historik. Gruvnäringen i Sverige sträcker sig tillbaka till 1200-talets bergsbruk och med tidens gång har minerallagen utvecklats till den lagstiftning som gäller idag, en koncessionsrättslig minerallag med inslag av inmutningsrätt. Utgångspunkten var att undersöka hur en gruvverksamhet kan bedrivas inom ett område med detaljplan eller områdesbestämmelser enligt plan- och bygglagen. Undersökningen utfördes enligt traditionell juridisk metod, det vill säga genom studier av lagstiftning, förarbeten och doktrin.