Referentiell kommunikation innebär att kunna delge andra information så att de förstår, samt att själv förstå när man lyssnar och även att vara medveten om när man själv inte har förstått (Sonnenschein & Whitehurst, 1984). Genom en referentiell kommunikationsuppgift har lyssnaregenskaper inom referentiell kommunikation undersökts hos ungdomar med lindrig till måttlig utvecklingsstörning, samt en mentalt åldersmatchad kontrollgrupp. Snabb benämning (Rapid Automatized Naming) av enstaviga och flerstaviga ord har också testats, och huruvida samband mellan resultat i kommunikationsuppgiften och snabb benämning föreligger. För att mäta referentiella lyssnarförmågor har olika typer av efterfrågningar studerats, det vill säga hur individen uttrycker sig för att efterfråga mer information. Resultatet visar att kontrollgruppen producerar signifikant fler av efterfrågningstyperna begäran av utökad information och kontrollfrågor.

Ett flertal studier har undersökt användandet av olika typer av efterfrågan om förtydligande i en referentiell kommunikationsuppgift. Bland annat har skillnader i kommunikationsstrategier mellan barn med cochleaimplantat och normalhörande barn påvisats. Syftet med föreliggande studie var att undersöka huruvida kommunikationsstrategier skiljer sig åt i en referentiell kommunikationsuppgift hos barn med lindrig till måttligutvecklingsstörning och en mentalt åldersmatchad kontrollgrupp. Vidare syfte var att undersöka hur barn med lindrig till måttlig utvecklingsstörning reagerar vid Kommunikationssammanbrott, när personen inte har tillgång till en specifik referent. Studien har också undersökt vokabulär hos de båda grupperna och om detta har någon betydelse för vilka kommunikationsstrategier de väljer.