Europarådets tortyrkommitté har sedan början av 90-talet kritiserat Sverige för att ha tillämpat restriktioner i samband med häktning i allt för hög utsträckning. Restriktionerna syftar till att på olika sätt begränsa den häktade från omvärlden i situationer där det finns en risk för Kollusionsfara, dvs. en risk för att den häktade försvårar brottsutredningen. Offentlig statistik från Åklagarmyndigheten visar att restriktioner följer i nästan samtliga fall om Kollusionsfara föreligger. Detta överensstämmer inte med lagstiftarens intentioner om att restriktioner ska tillämpas återhållsamt.

Polisens arbete mot brottsligheten är alltid aktuellt. Nästan dagligen kan vi läsa om hur rättsväsendet lyckas, eller inte lyckas, i sin kamp. Tyvärr är övervägande delen av medieutrymmet upptaget av det senare av alternativen. Även inom poliskåren ges ibland uttryck för missnöje och det klagas över skillnader i åklagarnas tvångsmedelsanvändning som gör det svårare respektive enklare att nå resultat i arbetet. Särskilt irriterande uppfattar man från polisens sida att det är då åklagarna inte anhåller och begär misstänkta häktade på recidivfara i så stor utsträckning som man inom polisen hade önskat.