Bakgrunden till detta examensarbete var att Qumex Materialteknik vid ett flertal tillfällen konstaterat att material av typen SS 0725 har uppvisat bristfälliga härdresultat. Materialet, som är relativt nytt på marknaden, är ett gjutjärn av typen segjärn och utmärker sig gentemot andra segjärn på grund av sitt höga innehåll av kisel. Då segjärn enligt den nu gällande EN-standarden klassificeras efter sina mekaniska egenskaper uppstår ett problem gällande SS 0725. Materialet uppfyller de krav som är ställda för EN-GJS-500-7 och hamnar därmed under samma materialbeteckning som ett segjärn med betydligt lägre Kiselhalt. Att två material med olika kemisk sammansättning hamnar under samma beteckning kan innebära problem.

Detta arbete är utfört på uppdrag av Komatsu Forest i Umeå. Ett eventuellt problem som uppmärksammats vid företagets kvalitetsavdelning sedan länge är Kiselhalten som syns i resultaten från skogsmaskinernas hydrauloljeanalyser. För att få en fördjupad kunskap om föroreningar i hydraulolja och bättre kunna utnyttja data från oljeanalyser, har underlag tagits fram för att bättre kunna avgöra om Kiselhalt i hydraulolja är skadlig. Två målfrågor är: Vilket förhållande har kisel med andra tillgängliga faktorer som drifttid, grundämnen, syratal, vattenhalt och viskositet? Är kisel en tydlig indikator på inträngning av föroreningar från yttre miljö? Då hydrauloljans sammansättning förnyades har arbetets underlag fokuserats på analyser på den nya oljan.

Inlastningen till ljusbågsugnen sker genom att flera skrotsorter blandas i en korg efter specifika recept för varje charge. Skrotsorterna innehåller många olika typer av skrot med liknande sammansättningar och även oxidiska ämnen. Till varje charge räknar en modell ut mängder av kisel, kalk, dolomit och kol som ska tillsättas för att smältan ska ha rätt sammansättning när den går vidare till AOD-konvertern (Argon Oxygen Decarburization). Under nedsmältningen i ljusbågsugnen blåses även kol och syrgas in för att skapa en skummande slagg som skyddar ugnsväggarna. Variationerna i processen är stora och det är svårt att förutsäga hur smältan kommer att bli.

Kontroll av zinkskikt på monterat räckesmaterial som görs ute i fält saknar en fastställd metod. Zinktjockleken har ett minimum tjocklekskrav enligt den svenska standarden ISO 1461:2009, som bestäms av dimensionen på ståldetaljens tjocklek. Trafikverket begär att med hjälp av detta examensarbete kunna begränsa antal mätningar på plats, då kan det ta allt för mycket tid och arbetsresurser i fall det skulle behövas kontroll av väg-och bro räckesanläggningar från beställaren.Sannolikhetsläran och stickprov i statistik hjälper oss att begränsa antalet mätningarna på skyddsanordningarna som görs ute i fält. Med hjälp av normalfördelning kommer man fram till den efter strävade metoden, som med en rimlig arbetsinsats ger en rättvisbild av skikttjockleken på monterat räckesmaterial.Vid variation av varmförzinkaren på vägräckesanläggningar undersöker man varje leverantörs räckesdel för sig, alltså man mäter zinktjockleken på en varmförzikare för sig, kontrollerar zinkskiktstjockleken på de och tar slutsatser sedan går man vidare till nästa tillverkare. Om vägräckena är mindre än 30 stycken mäter man zinktjockleken på respektive anläggning.För beräkning av zinkskiktstjockleken på monterad räckesmaterial börjar man med 30 mätningar och användning av den centrala gränsvärde satsen för att approximera till normalfördelning och analysera resultatet.Det slutliga resultatet av examensarbetet är ett Excelprogram med inmatade formler.