När USA fördjupar sitt engagemang i Georgien, Armenien och Azerbajdzjan för det med sig såväl risker som möjligheter för den regionala säkerhetspolitiska situationen. Föreliggande uppsats tar sin utgångspunkt i Zbigniew Brzezinskis idé om att USA:s förehavanden i Eurasien är av ett geopolitisk slag. Med anledning därav är syftet med uppsatsen att göra en strategisk analys av USA:s engagemang i Kaukasus, med fokus på säkerhetspolitiska frågor relaterade till USA:s engagemang i regionen. Som kontrast till existerande forskning rörande den säkerhetspolitiska situationen i Kaukasus är detta en strategisk analys. Det innebär att det är en framåtblickande analys som, i detta fall, är baserad på den analysram för säkerhetspolitik som Köpenhamnsskolans politiska realism utvecklat.

Augusti 2008, Ryssland går in i Georgien med en överväldigande militär styrka i syfte att som mansäger, avbryta folkrättsliga kränkningar i utbrytarrepublikerna Syd Ossetien och Abkhazien. Men var det verkligen det som var huvudsyftet med operationen? Eller var Georgienkriget Rysslands tillfälle att för omvärlden visa att Ryssland återigen är en stormakt? Nästan två år senare släpps en ny militärdoktrin, Den Ryska Federationens Militärdoktrin 2010, finns det ett samband mellan det överraskande Georgienkriget och den nya ryska doktrinen? Det främsta syftet med den här uppsatsen är att genom att utgå ifrån två av de taktiska grundprinciperna, kraftsamling och vilseledning, undersöka om det faktiskt finns ett samband mellan kriget och doktrinen. Finns det händelser under kriget och formuleringar i doktrinen vilka överensstämmer med definitionen av Kraftsamling och Vilseledning som tyder på ett samband däremellan? Det är det jag avser att svara på med denna uppsats.