Syftet med uppsatsen är att beskriva hur stenhuggarepoken i Norra Bohuslän skulle kunna utgöra bas i en paketlösning för turism, dvs. upplevelser att besöka olika platser där industrin fanns i kombination med att få hjälp med transporter, övernattningar, lokal mat etc. För att uppnå detta syfte har jag formulerat frågeställningarna om det finns förutsättningar för att utveckla detta koncept, dvs. om det finns intresse hos lokala aktörer (företag, organisationer och myndigheter) samt hur ett sådant utvecklingsprojekt skulle kunna genomföras. Som metod har jag valt Fallstudien, eftersom den rymmer möjligheten att på djupet studera en avgränsad aspekt av ett problem under en begränsad tidsrymd.

This paper argues that the food industry in general and the one taking place in Scania in particular, are disregarded in the official management of industrial preservation carried out in Sweden today. Despite the articulated ambition of a cultural heritage that as many as possible could identify with, the practice tend to create an industrial heritage based on stereotype ideas about the landscape in Sweden and the characteristics of industry. The way the open land of Scania differs from the traditional image of the appearance of Sweden, is used as one possible way to explain why the food industries of Scania are overseen in the management of industrial heritage. It is also argued that the high number of female employees might bee a reason why the food industries in general are given low priority in the practice of cultural heritage. By putting the Findus pea industry and the cultivated landscape that provides the factory with primary products against the official criteria for industrial memories, it is examined what values for preservation the food industry contain..