Garantläran har en central betydelse för bestämmande av straffansvar vid underlåtenhetsbrott. Speciellt eftersom det inte finns någon ?civilkuragelag? i Sverige, som hade kunnat fånga upp de underlåtenhetsbrott som annars fallit utanför BrB:s straffstadganden. Det är en lära som trots att den synes vara accepterad i doktrinen och förarbeten är outvecklad och dess innebörd är inte klarlagd i praxis.  Det råder osäkerhet om såväl hur långt garantläran sträcker sig, som hur den ska tillämpas i praktiken ? vilket särskilt gäller förhållanden mellan närstående personer. Vart gränsen för straffansvaret i dessa relationer går är oklart, doktrinen är splittrad och väldigt lite praxis finns att tillgå.        Vad gäller närstående relationer i Sverige är det bara rättsliga relationer såsom förälder ? omyndigt barn, som klart konstituerar ansvar för underlåtenhet att agera.