Denna rapport handlar om diagnostik av Crohns sjukdom och i synnerhet om magnetkamerans roll för att uppnå en bättre bedömning och kartläggning av sjukdomen. Crohns sjukdom kan avbildas med hjälp av många olika tekniker, vi har valt att kolla på de tre vanligaste tekniker: genomlysning, kapselendoskopi och magnetkameraundersökning. Rapporten går kort genom sjukdomsbilden, kapselendoskopi och genomlysning, för att sedan gå djupare i magnetkamera- (MR) tekniken som är grunden till detta arbete. Den tekniska utvecklingen i magnetkamerateknik har gjort det möjligt att med hjälp av snabba MR-sekvenser förkorta undersökningstiden på buken, och därmed göra det möjligt att utesluta problem som t.ex. rörelseartefakter.

Syfte: Att jämföra patientens totala stråldos och undersökningstid från metoderna konventionell röntgen och genomlysning vid undersökningen belastade knän med artrosfrågeställning.Metod: Datainsamlingen utfördes genom att det delades ut dosprotokoll där röntgensjuksköterskorna på röntgenavdelningen fick skriva upp stråldoser och undersökningstid. Datainsamlingen gjordes under en fyraveckorsperiod på ett medelstort sjukhus i Sverige. Datainsamlingen jämfördes genom en hypotesprövning där det utfördes ett Mann-Whitney U-test med en signifikansnivå på fem procent för att se om nollhypotesen (ingen skillnad i stråldos eller tid) höll.Resultat: Studiens nollhypotes för stråldoserna förkastades som hade medelvärdet 444,37 mGycm² (genomlysning) och 212,24 mGycm² (konventionell röntgen). Nollhypotesen för undersökningstiderna förkastades också som hade medelvärdena 5,08 minuter (genomlysning) och 8,48 minuter (konventionell röntgen). Signifikansnivån för båda faktorerna var lägre än 0,001 och därför behölls mothypoteserna att det fanns en skillnad mellan modaliteterna.Slutsats: Studiens resultat visade att konventionell röntgen är den bäst lämpade metoden att använda stråldosmässigt medan genomlysningen är bäst lämpad tidsmässigt.

Fluoroskopi är benämningen på kontinuerlig röntgengenomlysning av en patient. Eftersom patienten och även läkaren då utsätts för kontinuerlig röntgenstrålning måste strålningsdosen hållas låg, vilket leder till brusiga bilder. Det är därför önskvärt att genom bildbehandling förbättra bilderna. Bildförbättringen måste dock ske i realtid och därför kan inte konventionella metoder användas.Detta examensarbete avser att undersöka hur ortogonala s k. derivataoperatorer kan användas för att förbättra läsbarheten av fluoroskopibilder med hjälp av brusundertryckning och kantförstärkning.