I en iterativ process i ett utforskande arbete underso?ker jag om tintamaresken kan anva?ndas i fler sammanhang a?n inom den folkliga komiken. Genom litteraturstudium hittar jag en va?g fra?n den svenska bondkomiken till fja?rmningseffekter i internationella teatertraditioner. Med hja?lp av laborationer och kontrollexperiment pro?var jag fo?rha?llningssa?ttet och gestaltningar tillsammans med tintamaresken.

Syftet med uppsatsen är att ställa tre bildtolknikngssätt, det presskritiska, det essäistiska och det semiotiska enligt Peirce, vid sidan av varandra för att förtydliga och därmed också öka bildförståelsen. De sex porträtten, som presenteras kronologiskt, har följande titlar: Självporträtt, Wilhelm Claus, Målaren; Anders Österling, Carl Sam Åsberg och Jägaren.De huvudsakliga källorna för uppsatsen är, förutom recensioner i dagspressen, Ragnar Hoppes bok Johan Johansson och brevsamlingen "Johansson, Johan, Albin 1879-1951, konstnär, målare, handskriftsavdelningen LUB. Andra väsentliga källor är: Från Pilo till X-et av Ragnar Hoppe, Från Skovgaard till Martin Emond av Hakon Hedemann-Gade, Nutida skånskt måleri, band II och slutligen artikeln "Johan Johansson" i Svenskt konsnärslexikon författad av Greta Åkerlund. För den semiotiska tolkningen av har jag använt mig av Göran Sonessions bok Bildbetydelser. Inledning till bildsemiotiken som vetenskap, och Att tolka bilder, Jan-Gunnar Sjölin, red..