Den här uppsatsen undersöker Py Sörmans roman Aloë utifrån begreppet Derealisering. Derealisering, menar uppsatsförfattaren, utgör en medvetenhet om problem gällande representationen av realitet som är central för postmodernismen. Denna medvetenhet aktualiserar frågeställningar gällande förhållandet mellan narrativitet och realitet, frågeställningar som är närvarande i den moderna och postmoderna romanen. Aloës ämne och narrativitet, argumenterar uppsatsen, belyser dessa frågeställningar. Uppsatsförfattaren strävar efter att bevisa detta genom att analysera romanen med hjälp av begrepp från narrativ teori.