Under det senaste decenniet har en skärpning av svensk deponeringslagstiftning skett. En konsekvens av den strängare lagstiftningen är att flertalet av dagens deponier ej uppfyller de krav som ställs och därmed måste de stängas ner. Detta har medfört att behovet av material för sluttäckning av deponier har ökat. Ett potentiellt sätt att tillgodose materielbehovet och samtidigt bespara naturresurser är att återanvända restprodukter. En restprodukt som potentiellt kan användas som konstruktionsmaterial vid sluttäckning av deponier är Bottenaska och en tänkbar applikation är som dräneringsskikt.

Detta arbete utfördes i syfte att analysera och utvärdera effekterna av att dosera svavel till förbränningen i en biopanna. En utrustning för detta ändamål installerades till biopannan vid fjärrvärmeverket i Arvika för att få bukt med höga halter av kolmonoxid i rökgaserna. Analysen har genomförts med avseende på hur väl svaveldoseringen uppfyller sitt tilltänkta syfte men även på eventuella bieffekter. Korrosionsrisker, halter av oförbränt svavel i rökgaser, rökgaskondensat, flyg- och Bottenaska samt vad som sker kemiskt i förbränningsprocessen vid tillsats av svavel har studerats. Driftrapporter från biopannan analyserades parallellt med en informationshämtning i form av en litteraturstudie och kontakt med sakkunniga personer för att svara på ställda frågor.

Huvudsyftet med detta examensarbete har varit att kartlägga funktionskrav för bottenaskor avsedda för väg- och anläggningsbyggnad och utföra de laborationer som behövs för att kontrollera dessa funktionskrav. Projektet behandlar enbart tekniska aspekter på askor. De mycket viktiga miljöaspekterna behandlas ej. Examensarbetet har utförts genom litteraturstudie, laboratorieförsök och försöksdimensioneringar med dataverktyg. Försöksdimensioneringarna gjordes främst för att få en helhetsbild över hur mycket den övriga konstruktionen behöver förändras då ett av lagren byts ut mot bottenaskor.

I Sverige ökar förbränningen av avfall som inte är ett helt definierbart bränsle. Detta är i mångt och mycket ekonomiskt och miljömässigt försvarbart genom den höga kvalitén på rökasreningen, som garanterar att en mycket liten del av föroreningar når atmosfären, utan dessa koncentreras i askorna. Avfallsaskor går till stor del till deponier och används där för sluttäckning eller för att deponeras, samt att en stor mängd flygaska transporteras till Langöya. Inom en tioårsperiod kommer deponierna vara sluttäckta och Langöya uppfyllt, samtidigt som mängden avfallsaskor ökar, vilket innebär krav på nya lösningar. Orsaken till att framförallt flygaskan klassas som farligt avfall är koncentrationen av tungmetaller och föroreningar som härrör från bränslet.

Naturvårdsverket har uppskattat att vi i dagens samhälle årligen produceras cirka 450 kilo hushållsavfall per person i Sverige. Det uppkomna avfallet har genom åren omväxlande betraktats som en resurs respektive ett miljöproblem. En rad olika styrmedel i form av lagar och skatt har införts för att reglera avfallshanteringen enligt avfallshierarkin. I dagsläget går den största andelen hushållsavfall till förbränning med energiutvinning. Ett av bolagen som har valt att använda sig av avfallsförbränning vid energiproduktion är E.ON Värme Sverige, Region Norrköping. Bolaget uppskattar att det årligen produceras cirka 17.000 ton flygaska samt 8.000 ton Bottenaska ifrån bolagets avfallspanna, P14. Till produktionsanläggningarna tillhör även nio uttjänta bergrum som har nyttjats vid lagring av petroleumprodukter i form av tjockolja, EO4-EO5. För att trygga framtida askhantering samt återställa de uttjänta oljelagringsbergrummen ansöker bolaget om tillstånd att utfylla sex av bergrummen med främst flygaska ifrån avfallsförbränningen.