Denna rapport har undersökt om en arkitekturprincip kan användas för att skapa en lättnavigerad bana. Undersökningen har använt sig av två olika banor för att undersöka detta. Den ena banan har baserats på designprincipen Inga Återvändsgränder, den andra banan har baserats på arkitekturprincipen Circulation Realm. Två olika experimentsessioner har genomförts för att svara på frågeställningen. Experimentet har indikerat att en bana baserad på arkitekturprincipen Circulation Realm är mera lättnavigerad än en bana baserad på designprincipen Inga Återvändsgränder.

Uppsatsen behandlar Henry Moores skulptur Hill Arches, som är placerad på Karlsplatz i Wien. Frågeställningen rör sig kring på vilket sätt skulpturen konkretiserar platsen. Som teoretisk grund ligger Christian Norberg-Schulz Arkitekturteori om genius loci, platsens själ. Verket i sig, konstnärens intentioner, platsen samt teorin redogörs för. Grunden för iakttagelser av plats och skulptur, samt deras samverkan, är upplevelseorienterad.

Föreliggande examensarbete består av en praktiskt och en teoretisk del. Den teoretiska delen är en jämförande studie mellan två essäer; Rem Koolhaas ?Den generella staden? samt Kenneth Framptons ?Mot en kristisk regionalism- sex punkter för ett motståndets arkitektur?. Dessa ställs mot varandra då de står för två diametralt olika synsätt på stadsbyggande och planering. Frampton betonar identiteten och platsens betydelse medan Koolhaas, som är mer pragmatisk i sin teoribildning, menar att stadsbyggnad idag inte främst handlar om bevarande utan om att i första om att gestalta framtiden och bejaka en samhällsutveckling.

Föreliggande examensarbete består av en praktiskt och en teoretisk del. Den teoretiska delen är en jämförande studie mellan två essäer; Rem Koolhaas ?Den generella staden? samt Kenneth Framptons ?Mot en kristisk regionalism- sex punkter för ett motståndets arkitektur?. Dessa ställs mot varandra då de står för två diametralt olika synsätt på stadsbyggande och planering. Frampton betonar identiteten och platsens betydelse medan Koolhaas, som är mer pragmatisk i sin teoribildning, menar att stadsbyggnad idag inte främst handlar om bevarande utan om att i första om att gestalta framtiden och bejaka en samhällsutveckling. Den praktiska delen innehåller två projekt för delar av centrala Tullinge.

Möten mellan människor, grupper, idéer och intressen är en naturlig del av stadslivet. Mötandet är dessutom en förutsättning för omförhandling av fördomar om den Andre, gemensam problemlösningsförmåga, upprättandet och upprätthållandet av vardagliga bekantskaper samt skapandet och stärkandet av olika slags gemenskaper. Därför är det samtida intresset för mötesplatsen inom stadsutvecklingsdiskursen viktigt och lovvärt. Det är emellertid så att olika slags mötande skiljer sig åt kvalitativt, vilket medför ett behov av en mer nyanserad diskussion om platskvalitet och andra slags mötandeförutsättningar till grund för mer specifika klargöranden om hur, var och varför mötesplatser skapas och upprätthålls. Föreliggande mastersuppsats är skriven inom ramarna för programet Hållbar Stadsutveckling ? ett samarbete mellan Sveriges lantbruksuniversitet och Malmö högskola ? och utgår från denna konstruktiva kritik av användningen av mötesplatsbegreppet. I syfte att stimulera en mer nyanserad mötesplatsdiskurs utgår uppsatsen från en diskussion om mötandets praktik och dess relation till plats. Uppsatsens första huvudavsnitt utgörs av en extensiv, transdisciplinär litteraturstudie med teoretiska bidrag från bland annat socialpsykologi, kulturgeografi, Arkitekturteori och statsvetenskap med fokus på det levda stadslandskapet. Den teoretiska avhandlingen är strukturerad utifrån tre dimensioner eller temata, som syftar till att identifiera och kartlägga olika aspekter som kan bidra med förståelse för mötande och dess förhållande till sociomateriella platskvaliteter: relationer, rum och tid. Kartläggningen av dessa kategoriers olika bidrag leder fram till en integrativ modell; en första syntes av aspekter på mötande. Denna modell är avsedd att etablera en förståelse för mötandet och dess förutsättningar som ett socio-­?tempo-­?materiellt komplex som bör närmas och diskuteras sammansatt. Modellen utgår från ett perspektiv på mötande som process och rymmer tre nya analytiska kategorier: mötandets förutsättningar, mötandets nyanser och mötandets möjliga effekter. I syfte att pröva och illustrera de teoretiska resonemangen, och samtidigt påvisa behovet av en mer nyanserad diskusson om mötesplatser och mötande i planeringssituationer, innehåller uppsatsen också en fallstudie av vad som kan beskrivas som ett paradigmatiskt exempel på mötesplatser för socialt hållbar stadsutveckling: sex stycken stadsodlingar i och vid Malmöstadsdelen Rosengård. Underlaget för diskussionen om dessa utgörs av intervjuer med odlare och tjänstemän samt observationer och deltagande. Diskussionen om odlingsverksamheterna som mötesplatser visar upp ett antal skillnader odlingarna emellan, vilket visar på behovet av en diskussion om kvalitativa variationer mellan olika slags mötespalatser. Bland dessa kan nämnas olikheter i graden av interaktion, samt graden av självorganisation. Fallstudien blottlägger också ett antal likheter; mer allmänt hållna kvaliteter som utmärker kollektiv odling som mötandesituation. Exempel på dessa är odlingens identitetsskapande effekt, odlingsaktiviteternas avtryck i stadslandskapet samt odlingen som en konkret, praktisk aktivitet och en gemensam angelägenhet som utgångspunkt för samarbete. Avslutningsvis mynnar uppsatsen ut i ett antal frågeställningar som utgör potentiella grunder för vidare studier. Sådana studier kan exempelvis syfta till att belägga kausaliteter i mötandeprocesser härledda från registrerade effekter, eller att identifiera och organisera specifika och separata mötesplatstyper..