ForskningsöversiktUnder denna rubrik har jag beskrivit den historiska utecklingen av de psykoterapeutiska skolbildningarna, från Anton Mesmer och markis de Puységur på 1700-talet till 1900-talets psykoanalytiska och psykodynamiska inriktningar, fram till de därefter framväxande transpersonella inriktningarna.AvhandlingI avhandlingen har jag fokuserat på några teoretiska begrepp i C.G. Jungs Analytiska Psykologi; arketypteorin, Skuggan, Animus och Anima och Självet. Jag har redovisat kritiska synpunkter och kommentarer till dessa begrepp bl.a. från de post-jungianska och neo-jungianska skolorna och från Roberto Assagioli, Stanislav Grof, Richard Noll och Ken Wilber.Jag har dessutom beskrivit Jungs intresse för ockultism och spiritualism och hur dessa har haft betydelse för utformningen av Analytisk Psykologi. Framför allt har jag försökt visa på hur den psykiska processens regressiva respektive progressiva tendenser har utnyttjats av olika psykologer i deras arbete med den medvetandegörande processen.Avslutningsvis har jag kortfattat berört Rudolf Steiners antroposofi och Martin Bubers judiska filosofi, eftersom båda dessa tänkare, som intar en helt annan ståndpunkt än Jung, kan bidra till förståelsen av skillnaden mellan djuppsykologi och höjdpsykologi.DiskussionI diskussionsavsnittet har jag ställt frågan: Är Jungs analytiska psykologi transpersonell? Wilber, som tidigare aktivt arbetade för Association for Transpersonal Psychology, lämnade denna organisation då han insåg att den hade utvecklats till att innefatta helt disparata grupperingar.

Psykologiska    processer    där    identifikationen    med    jaget    och medvetandets innehåll upphör kan tänkas utgöra en hälsosam motvikt i  dagens  samhällskultur  där  centrering  kring  jaget,  stress,  depression och meningsförlust, ofta förekommer. Självtranscendens har beskrivits som en expansion av medvetandet och en rörelse bortom gränserna för ens självmedvetenhet och självuppfattning, antingen tillfälligtvis eller som  en  relativt  stabil  perspektivförändring  som  utvecklats  under livsloppet.  Sex  personer  mellan  54  och  100  år  med  erfarenhet  av självtranscendenta   perspektiv   intervjuades   i   studien   i   syfte   att induktivt  generera  mer  kunskap  om  hur  självtranscendens  kunde upplevas, utvecklas och förändra en människas perspektiv. Genom en tematisk    analys    framkom    att    en    regelbunden    aktivering    av självtranscendenta     medvetandetillstånd     särskilt     inverkade     på utvecklingen   och   kopplades   till   principer   om   neuroplasticitet. Självtranscendensutvecklingen     medförde     även     förändringar     i respondenternas perception av inre och yttre fenomen exempelvis vad gäller   känslighet,   jagupplevelse   och   möjlighet   till   distans   och objektivitet, vilket även bidrog till psykologisk hälsa..