Clearcutting systems have been the dominating silvicultural approach during the last decades in the Nordic countries. While economically rational, it is also leading to a trivialisation of the flora and fauna, and may result in negative reactions of people in urban settings. As a consequence of this, and a more diversified view on which goods and services forests should deliver, there is an increasing interest in broadening the range of silvicultural methods that are used. The term continuous cover forestry (CCF) represents a suite of methods that have gained increasing interest in the Nordic countries. In CCF a considerable amount of the trees are left after harvest to favour values that require a continuity of tree-covered areas. There are thus hopes that this method will meet the needs for maintaining biodiversity and satisfy social and cultural values.

Distriktssköterskan är ofta den sista länken i vårdkedjan från den somatiska vården och hemsjukvården. En fungerande överrapportering från den slutna somatiska vården till hemsjukvården är av yttersta vikt för patientens trygghet och säkerhet och det är därför viktigt att innehållet i omvårdnadsepikrisernas uppfattas som relevant för den fortsatta vården. En omvårdnadsepikris skall innehålla en slutanteckning över de omvårdnadsåtgärder som genomförts på sjukhuset och en kort beskrivning över patientens aktuella omvårdnadsbehov. Syftet med studien var att beskriva distriktssköterskors uppfattning om omvårdnadsepikrisernas relevans och användbarhet i den fortsatta vården i hemmet av palliativa patienter samt att jämföra dessa med det faktiska innehållet i omvårdnadsepikriser skrivna av sjuksköterskor inom den slutna somatiska vården.Studien har genomförts med en innehållsanalys av 16 omvårdnadsepikriser insamlade från en kirurgiavdelning på ett större sjukhus i Göteborgsregionen samt semistrukturerade intervjuer med fem distriktssköterskor i Göteborgsregionen. Avslutningsvis jämfördes resultatet från de två datakällorna för att bedöma överensstämmelsen mellan dessa.

Växtligheten på dagens kyrkogårdar har i regel knappt en 100?200-årig historia. Det var i slutet av 1800-talet som kyrkogården efterhand fick det utseende som vi förknippar med en gammal kyrkogård, med höga kyrkogårdsträd och en kyrkogårdsmur.Det trädsortiment som har använts i trädkransen som inramar kyrkogården eller trädrader längs gångar, har varit begränsat beroende på traditioner och trädens lämplighet. Man valde ofta arter utifrån de lokala förutsättningarna, såsom alm, lind, lönn och björk. Under en längre tid har sjukdomar på en del trädarter brett ut sig och hotar trädbestånden på våra kyrkogårdar.