År 2002 uppmärksammade ungdomspsykiatriska avdelningar barn som i folkmun kom att kallas "de apatiska barnen". Regeringen initierade 2004 en nationell översyn av det växande problemet. Syftet för denna uppsats är därmed att beskriva och granska kunskapsläget inom de medicinska, psykologiska och sociala forskningsfältet kring apati hos asylsökande barn i ett nationellt och internationellt perspektiv. Syftet är vidare att analysera hur man kan förstå den offentliga och mediala diskursen och hur den konstrueras utifrån ett konflikt- och maktperspektiv. För att synliggöra hur den offentliga och mediala diskursen konstrueras genomförs en kontrovers- och maktanalys.

Syftet med denna studie är att belysa situationen för asylsökande barn med uppgivenhetssymptom utifrån behandlarens perspektiv. Syftet är vidare att undersöka behandlarens upplevelser och erfarenheter av att vårda och stödja dessa barn.Frågeställningarna som är i fokus berör den vård och stöd som behandlarna erbjuder till barnen och deras familjer, effekter av behandlingen samt specifika behandlingar som är särskilt verksamma i förhållande till de aktuella barnens tillstånd och behov.Studien är av en kvalitativ design och den vetenskapliga positionen av konstruktivistisk karaktär. Det empiriska materialet består av intervjuer med nio behandlare som varit i direkt kontakt med barnen och deras föräldrar. Kommande tre teman har varit grundläggande i intervjuerna; symtombilden, vägen ut ur tillståndet och slutligen behandlarens reflektioner kring problemet/fenomenet.Studiens teoretiska perspektiv som valdes i syfte att nå en ökad kunskap och förståelse kring fenomenet är; pervasive refusal syndrome, depressiv devitalisering, kvävande moderskap, hopplöshet hos barn, simulering samt munchenhausen by Proxy.Studiens resultat och analys kom att visa att fenomenet apatiska flyktingbarn är mycket komplext i sig. Alla behandlare anser att en del barn är verkligt sjuka men att majoriteten av barnen avsiktligt framkallar detta tillstånd.