Efter Andra Världskriget och författandet samt ratificerandet av den traditionella folkrätten har huvuddelen av de väpnade sammandrabbningarna haft karaktären av icke-internationella konflikter med en asymmetrisk uppsättning aktörer. Samtidigt har den värst drabbade aktören kommit att vara civilbefolkningen.Syftet med denna uppsats är att problematisera skyddet av civilbefolkningen i den nya tidens konflikter.I uppsatsen genomförs en kvalitativ textanalys av Säkerhetsrådets resolutioner och missionsspecifika strategier för skydd av civila i de tre FN-missionerna UNMIS, UNAMID och MONUC. Resultatet av analysen problematiseras därefter utifrån van Crevelds non-trinitarian theory för att undersöka vilka problem det finns med att tillämpa det traditionella folkrättsliga skyddet av civila i nya tidens konflikter.Det sammanvägda resultatet av studien visar att det finns problem med att tillämpa det traditionella folkrättsliga skyddet av civila i nya tidens konflikter, och att ett av huvudproblemen är att skyddet endast tycks adresseras av världssamfundet..