De teorier som den liberala demokratin vilar på kan uttolkas på ett sätt som ger stöd åt tanken att hänsyn till framtida generationer skall tas vid utformandet av politiken. Denna uppfattning har långsamt vuxit sig starkare i de politiska leden under de senaste trettio åren, och tar sig bland annat uttryck i Riodeklarationen (1992), Johannesburgdeklarationen (2002) och i ett ökat införande av miljöskatter och -avgifter. Vid en översikt över de områden på vilka miljöbeskattning är vanligt framkommer dock att det idag är vanligast, såväl i Sverige som i övriga världen, att beskatta miljöfarliga utsläpp, medan de miljöskador som uppstår vid en alltför hög förbrukning av råvaror eller dito användning av kemikalier i stort sett är obeskattade. En ökad användning av skatter eller avgifter på råvaror och kemikalier skulle kunna vara ett effektivt medel för att uppnå målen för svensk och internationell miljöpolitik, det vill säga hållbara produktions- och konsumtionsmönster, särskilt som råvaruskatter uppmuntrar till en ökad återvinning istället för ett högt uttag av råvaror. Varför används då dessa metoder i så liten utsträckning i Sverige, ett land som i övrigt anses ligga långt framme i miljöarbetet, och som ofta varit först med att genomföra åtgärder för att uppfylla miljööverenskommelserna inom FN på andra områden? Finns det intresse för, och möjlighet att, förändra detta? Syftet med denna uppsats är att undersöka hinder och möjligheter för en svensk policyförändring i riktning mot ökad användning av råvaru- och kemikalieskatter.

Jordberga gods är en pärla på den sydskånska slätten. Gården har gamla anor och omnämns första gången 1355. Godset brändes ned och plundrades under kriget mellan Sverige och Danmark 1644. En trelängad gård byggdes upp på samma plats på 1650-talet. Gården ändrades inte mycket efter detta, förrän Carl Adam von Nolcken tog över godset 1834.