Subsidiaritetsprincipen är ett verktyg för att kontrollera maktfördelningen i en konstruktion som innebär att det finns olika nivåer av beslutsfattande. Principen har i EU två huvudsakliga funktioner; att värna medlemsstaternas suveränintet samt, om nödvändigt, ge beslutsmakten till den nivå som på mest effektiva sätt kan genomföra en åtgärd. Subsidiaritetsprincipens utformning i fördragen har gett upphov till ett flertal diskussioner. Exempelvis om vilka åtgärder som faller inom EU:s exklusiva kompetens respektive vilka åtgärder som bör fallla under den konkurrerande kompetensen och därmed avgöras i enlighet med Subsidiaritetsprincipen. Mitt syfte med denna uppsats är att ge en utförlig beskrivning av, samt diskutera kring, Subsidiaritetsprincipens innebörd och omfattning, både i sitt EU-sammanhang samt som ett teoretiskt naturrättsligt begrepp.