SAMMANFATTNINGIsbjörnen är mycket populär hos djurparksbesökare och en viktig symbol för klimathotet, trots detta finns fortfarande många frågetecken kring hur vi ger isbjörnar i djurparker hög välfärd. I litteraturen har vi länge talat om isbjörnar som solitära djur men trots detta låter vi dem ofta dela hägn med andra isbjörnar på djurparker. Det har observerats positiva effekter av grupphållning av isbjörnar, bland annat sänkt förekomst av stereotypa beteenden, men vi måste vidare utreda vilken påverkan det har på deras välfärd. Ytterligare problem för isbjörnar på djurparker är stereotypt vankande som har observerats hos flertalet karnivorer som i det vilda rör sig över stora områden eller hemytor. Syftet med denna studie var att titta på hur isbjörnarna på Orsa björnpark utnyttjar sitt hägn, vilka beteenden som kan observeras samt hur stor del av observationerna de spenderar tillsammans.

För att möta efterfrågan och konkurrensen måste det svenska jordbruket utvecklas som industri, mot större och mer rationellt organiserade enheter med inriktningen på hur man kan effektivisera för att gå med ekonomisk vinning. Konsekvenserna av detta är att djuren drabbas då deras miljö blir mer industriell. Grisarna blir understimulerade av den begränsade omgivningen eftersom deras naturliga beteenden inte alltid kan tillgodoses, vilket i sin tur kan leda till stereotypa och framförallt avvikande beteenden. Svenska grisar har det i många avseenden bättre än andra grisar inom och utanför EU och detta avspeglar sig bl.a. i 30-50 % större utrymme och mer fast golv, tillgång till strömaterial och därmed också större möjlighet att uttrycka sina naturliga beteenden. Men innebär ?bättre? att det är ?bra nog? eller finns det mer vi kan göra för att öka välfärden och även välmåendet för våra grisar? Berikning minskar oftast djurens sysselsättningsbrist och minskar i de flesta fall oönskade beteenden.

Syftet med detta examensarbete är att rikta uppmärksamhet på ett problem som kanske inte är ett stort samhällsproblem, men som likväl är ett problem för dem som drabbas, nämligen de män som utsätts för våld av en kvinna som de lever i en nära relation med. Tanken med detta är naturligtvis att synliggöra dessa män, men också att eventuellt synen på orsaker och framförallt lösningar även för andra grupper som utsätts för våld i nära relationer kan vidgas och på sikt bli mer flexibel. Till en början tar jag upp kvinnors brottslighet i allmänhet och i samband med detta olika teorier om denna. Därefter handlar det lite mer ingående om just våldsbrottslighet i de fall då förövaren är en kvinna. Sedan behandlas våld i nära relationer och i slutet av detta avsnitt lyfter jag fram den kunskap som finns rörande de män som råkar ut för detta våld.

Kristina Lugn debuterade 1972 med diktsamlingen Om jag inte och fick sitt genombrott 1983 med samlingen Bekantskap önskas med äldre bildad herre. Däremellan gavs samlingarna Till min man, om han kunde läsa (1976), Döda honom! (1978), Om ni hör ett skott... (1979) och Percy Wennerfors (1982) ut. Efter genombrottsdiktsamlingen kom Hundstunden (1989) och slutligen Hej då ha det så bra! (2003). Hon har även skrivit flera dramatiska verk och driver sedan 1997 teatern Brunnsgatan 4 i Stockholm.