Denna uppsats utgår från ett potentiellt problem att försvaret bytt inriktning från ett invasionsförsvar till ett insatsförsvar men ändå i stort behållit bredden av förbandstyper, den s.k. förmågebredden. Men hur är då en nästan oförändrad förmågebredd ett faktum trots paradigmskiftet från invasionsförsvar till insatsförsvar? Invasionsförsvaret begripliggjorde olika behov som kunde återspeglas i den dåvarande förmågebredden. Ett historiskt arv kan därmed utgöra en förklaring till hur förmågebredden bevarats in i insatsförsvaret.