Ett arbete om det som kommit ur mina händer via en ledsam tanke.Detta är ett kandidatarbete i Smyckekonst om bärbara smycken. Jag har arbetat med frågeställningar kring sorg, lycka och ironi. Visuellt sett handlar det mestadels om tårar, tyngder, flöten och skydd. Större delen av smyckena är tänkta att bäras i ansiktet. Om hur vi i dagens samhälle kan visa sorg eller elände med smycken.

Syftet med studien är att genom en jämförande studie skapa förståelse för hur verksamma Smyckekonstnärer i Sverige tänker kring bärbarhet och hur deras smycken påverkar kroppen.Jag har genom kvalitativa intervjuer med fem Smyckekonstnärer lyft fram deras åsikter och tankar kring bärbarhet och jämfört detta med aktuell litteratur.De frågeställningar som behandlas är följande:Hur resonerar verksamma Smyckekonstnärer kring bärbarhet i förhållande till kroppen, i deras arbete?På vilket sätt är bärbarheten viktig i uttrycket?Hur vill konstnärerna påverka kroppen med sina verk?Vem skapar de för?Resultatet visade att bärbarheten inom Smyckekonsten inte är svart eller vit utan i relation till smyckets koncept och syfte. Både bärbarheten och kroppen är centrala element för de verksamma Smyckekonstnärer som medverkar i studien men den kommer in i olika skeden i deras processer. Detta återfinns även i litteraturstudien vilket understryker att detta är en generell företeelse. Det finns även en uppdelning mellan kunder med mer traditionella förväntningar och kunder med mer konstinriktade förväntningar vilket gör att många Smyckekonstnärer skapar både unika föremål till utställningar och mer gångbara smycken till butiksförsäljning för att nå ut till en bredare kundkrets.Även begreppet bärbarhet visar sig ha flera inriktningar; bärbart som kommersiellt gångbart och bärbart som funktion.

Tidigare har jag inspirerats mycket av den keramiska formhistorien och den gällande smaken då. Tänkte på vad jag gör nu och att de geometriska formerna är dagens arkitektur och vår urbana formhistoria. Former som finns i vår stad. Och genom att finnas här har de format och präglat mig på olika sätt. Tänker att allt det geometriska är människans verk, att det organiska är naturen.

Den här uppsatsen handlar om smycket som kommunikatör. Dels vad ett smycke berättar om sin bärare men även på vilket sätt fem yrkesverksamma Smyckekonstnärer/konsthantverkare förhåller sig till sina smycken som kommunikatörer. Genom att jämföra svar från intervjuerna med litteratur i ämnet belyses likheter och skillnader mellan hur författarna beskriver smycket som kommunikatör och hur Smyckekonstnärerna/konsthantverkarna gör det.Empiri till uppsatsen har samlats in genom kvalitativa intervjuer med fem konsthantverkare/Smyckekonstnärer. Svaren har sedan tolkats och analyserat.Undersökningen visar en rad olika aspekter på smycket som kommunikatör..

Mellan yta och form är ett examensarbete i Smyckekonst, påkandidatnivå som undersöker vad en monoton bearbetning av metall kan resultera i. Jag har använt mig av en puns för att göra avtryck i tunt utvalsad plåt. Det bildas små gropar i metallen, sakta växer en nystruktur fram och den tunna plåten blir hård av bearbetningen.Jag har undersökt relationen mellan den enskilda pricken och den yttre formen på plåten, vad händer med ytan när jag går upp i storlek och inom vilken form ska denna yta befinna sig i? Hur förhåller sig den nya ytan till den gamla? Och hur blir ytan bärbar? Bland annat dessa frågor har varit underlag för mitt arbete, men under processens gång harmycket annat kommit till. Tankar och reflektioner kring mitt arbete, framförallt vad bearbetning av metall innebär för mig, upprepningens effekt på arbetet och min fascination för förvandlingen av materialet har varit framträdande..

Detta arbetet behandlar smycken från Art Nouveau (ca. 1890-1914), och belyser smyckestilen i dess historia, utveckling, design och material. ?Jugendstil? är ett grundbegrepp för denna tidsepok, som är mest känd för sin konst och arkitektur. Art Nouveau var en internationell förnyelserörelse och betecknades som en övergång till det moderna.

I am interested in humans, bodies, movements, directions and how they affect each other. How we move towards each other or away from each other, inside a home or outside. How we relate to each other and to what people say and do. Co-operations between people that occasionally, possibly, do not work; how certain relationships, like certain materials, can have various breaking-points; that materials can be laden with numerous preconceptions, for instance what they should be used for.Beginning from the perspective of a feminist commune, I have explored the concepts of family, belonging, and loneliness. I have interviewed, observed, photographed, and through living in the commune during shorter periods of time, I have taken part in their every-day life.

During a major part of modernity the concept of identity was something that in many ways was predetermined for the individual. People in general remained in the same social spheres as the generations before, shared common religions and beliefs and where more or less bound to a geographic area. Identity and lifestyle was something that was adapted quite unreflected from habit and tradition. Though, during the cultural modernisation process that took place in the twentieth century, previous shared patterns of interpretation vanished and became individual.  Finding references, constructing an identity and establishing a self became individual.

Dust, our smallest common denominator                                                                                                                                                                 Charlotta Lindvall ABSTRACT  I find it fascinating to know that we are all made of the same material as the stars and that everything is connected to each other and in a constant movement and transformation, a recycle of material. We are all made of stardust. In fact all life is sprung out of dust.In my essay I investigate the dust and ask the question if there are any traces in the dust. I look at the history of the dust and how it has affected us and our world through the decades. What does this small and airy but oh so unappreciated dust tell us? Why do we want to get rid of it? Is it possible to find a sense of belonging in the big context by investigating the dust and its origin and could I transform such a low material as dust into something magic that makes people reflect on our origin and belonging and how everything is connected? In my work I use dust as a material and in the essay I compare my work with other artists who have worked with dust as a material.Dust is everywhere because its source is from everything.