Demokrati har i olika former under närmare 2500 år varit en del av de politiska system som existerat i världen. Under årens lopp har det som idag klassas som en demokrati utvecklats från det antika Grekland, som handlade främst om fria mäns rösträtt till mer komplexa former som inkluderar bland annat mänskliga rättigheter. Att demokratin dessutom högst troligt inte bara spridits mellan platser och samhällen utan troligen uppstått i olika former helt oberoende av tidigare demokratier gör demokratin till ett något komplext och svårdefinierat fenomen (Dahl, 1998:7-9).Fördelningen av demokrati geografiskt sett har även den varierat, från att främst existera i västvärlden har demokrati nu börjat spridas och även förekomma i övriga delar av världen, så som utvecklingsländer, dock under olika förutsättningar och former. Den demokratiska utvecklingen i Afrika, och då speciellt afrikanska stater söder om Sahara, har dock hamnat något efter men fick under nittiotalet ett större genomslag genom en rad händelser, till exempel frigivningen av Nelson Mandela i Sydafrika. Antalet demokratier i hela Afrika var därför i slutet av nittiotalet mellan 9 och 17, beroende på hur begreppet definieras (Diamond, 1999:1-2).

I diskussionen kring hur stater bör förhålla sig till varandra när främmande människor i andra stater utsätts för lidande av sin egen statsledning ställs ofta idéer om globala humanitära rättigheter, som utvecklats efter andra världskriget och förintelsen, emot normer om staters okränkbarhet och principen om att inte intervenera i andra staters interna verksamhet.Syftet med detta arbete är att undersöka i vilken utsträckning begreppet Responsibility to Prevent tillämpats i FN:s säkerhetsråds agerande under en samtida konfliktsituation, detta med bakgrund i utvecklingen av det nya tankesättet med global humanitär rätt som ett gemensamt internationellt ansvar. Arbetet behandlar teorierna solidarism, pluralism och realism.För att söka svaret på frågeställningarna används kvalitativ textanalys av skriftliga öppna källor. Insamlingen av empiriska data består av tryckt media, officiella dokument samt texter och artiklar tagna från internet.Resultatet från arbetet visar att Förenta Nationernas säkerhetsråd till viss del har agerat i enlighet med begreppet Responsibility to Prevent. Vidare redogör arbetet för att två inflytelserika, permanenta medlemmar i säkerhetsrådet har motiverat sitt ställningstagande utifrån olika synsätt på hur konflikten bör hanteras och att deras motiveringar påverkats av deras skilda synsätt på statssuveränitet och intervention.Undersökningen leder även fram till slutsatsen att vetorätten i säkerhetsrådet, under konflikten i Syrien 2011-2012, har begränsat utvecklingen och implementeringen av tankesättet att säkerheten för världens befolkning ska betraktas som ett gemensamt ansvar..

Denna uppsats kretsar kring att pröva hur en av de främsta företrädarna för den realistiska skolan, förklarar de amerikanska anfallen mot Afghanistan (2001) och Irak (2003). Hans namn är Robert Kagan och uppsatsen syftar till ge en realists tolkning till varför USA handlade som man gjorde. Man måste därför försöka uppfatta världen utifrån USA:s horisont och försöka tolka samt sätta sig in i den amerikanska positionen på den internationella arenan. Problemformuleringarna kretsar kring att få insikt i grundstenarna i Kagans teori, samt hur Kagans grundsyn skiljer sig gentemot den idealistiska. Vidare hur USA:s militära styrka, enligt Kagan, påverkar dess beteende på den internationella arenan, men även hur Kagan ser på USA:s kommande globala engagemang.

Indien och Pakistan blev två självständiga stater 1947. Anledningen var att muslimerna inte ville bli lägre värderade än hinduerna som var i majoritet. 12 % av Indiens befolkning (125 miljoner) är muslimer. Konflikten mellan muslimer och hinduer hör till vanligheterna och har alltid förekommit. I slutet av 1980-talet ökade motsättningarna dramatiskt och Indiens existens hotades.

Denna uppsats syftar till att vara ett bidrag till den samtida debatten kring teorin om rättfärdiga krig. I uppsatsen utmanas rådande föreställningar om rättfärdiga krig, i synnerhet idén om att endast suveräna stater utgör legitima auktoriteter. Uppsatsen använder Hizbollah som fallstudie och författaren argumenterar för att rörelsens enorma popularitet och de facto kontroll över stora områden gjort Hizbollah till en legitim härskare. Därmed bör Hizbollah, trots att rörelsen är en icke-statlig aktör i Libanon, betraktas som en legitim auktoritet som kan utkämpa rättfärdiga krig..

Stater är de enda legitima enskilda aktörerna i det internationella systemet. Varje enskild statsträvar alltid att främja sina egna säkerhetsintressen liksom handelspolitiska och kulturellaintressen och staten gör detta genom olika medel som t.ex. diplomati och ekonomi för att baranämna några. Men utöver dessa medel har staten alltid haft förmågan att utöva våldsmakt bådemot andra stater och sina egna invånare. Våldsutövandet har också varit grunden för den modernastaten.

Under de senaste årtiondena har det skett en mängd förändringar vad gäller den offentliga sektorns organisationsstruktur. Huvudanledningen definieras i 70- och 80- talets ekonomiska kris som drabbade USA och en hel del stater i Europa. NPM (New Public Management) framkom som en adekvat styrform vilken skulle förbättra och ta bort allt misslyckande som den offentliga sektorn gick igenom. Sverige precis som merpaten av Västvärldens stater samt USA, inledde olika organisatoriska förändringar i sina respektive offentliga sektorer med bland annat effektivitet och effektivisering som ändamål. Ett mycket viktigt redskap i NPM:s modell handlar om den s.k.

Under de senaste årtiondena har det skett en mängd förändringar vad gäller den offentliga sektorns organisationsstruktur. Huvudanledningen definieras i 70- och 80- talets ekonomiska kris som drabbade USA och en hel del stater i Europa. NPM (New Public Management) framkom som en adekvat styrform vilken skulle förbättra och ta bort allt misslyckande som den offentliga sektorn gick igenom. Sverige precis som merpaten av Västvärldens stater samt USA, inledde olika organisatoriska förändringar i sina respektive offentliga sektorer med bland annat effektivitet och effektivisering som ändamål. Ett mycket viktigt redskap i NPM:s modell handlar om den s.k.

Den europeiska landskapskonventionen (ELC) är en konvention som strävar efter att de stater som frivilligt har undertecknat konventionen ska utveckla sina landskap och ta tillvara dess mångsidighet. Utvecklingsprocessen ska inkludera allmänheten för att stärka medborgarnas kunskap och relation till landskapet och göra arbetet med landskapet mer hållbart och demokratiskt. Sverige är en av de närmare fyrtio stater som har undertecknat och ratificerat konventionen, som började gälla i Sverige den 1 maj 2011 (COE, ELC signatur status, 2013). Arbetet med att implementera konventionen i landet har pågått längre tid än så, men har ännu inte fått genomslagskraft på lokal nivå i landets kommuner. I denna uppsats undersöks hur landskapskonventionen kan implementeras i en svensk kommun.

Sovjetunionens fall kom att leda till mycket snabba förändringar i Central- och Östeuropa. Den demokratiska utvecklingen som tagit århundraden i Västeuropa skulle nu genomföras på några år. De nya stater som uppstod eller snarare återuppstod gjorde att etniciteter splittrades eller isolerades i de nya staterna. Dessa stater fick därigenom en stor andel rysktalande minoriteter, vilket gjorde att en ny etnopolitisk situation växte fram. Begrepp som medborgarskap och etnicitet torde därigenom ha fått en ökad betydelse för den politiska kulturen och därigenom för stabiliteten i dessa länder.

Denna uppsats syftar till att undersöka om EU:s bistånd till Afrika tar hänsyn till om de afrikanska länderna har välutvecklade institutioner eller ej. Mycket forskning tyder på att givare av bistånd bör fokusera sitt bistånd till stater som har relativt hög institutionaliseringsgrad för att pengarna ska generera en positiv effekt. Jag undersöker detta genom att använda mig av en kvantitativ metod och regressionsanalyser för att få statistiskt material att tolka. Mina resultat tyder på att EU inte verkar utforma sitt bistånd genom att studera mottagarländernas institutionaliseringsgrad. Detta kan ses som en, av många, förklaringar till varför den afrikanska kontintenten inte uppvisar önskade resultat när det gäller fattigdomsbekämpning och demokratisk utveckling. .

Denna uppsats syftar till att undersöka om EU:s bistånd till Afrika tar hänsyn till om de afrikanska länderna har välutvecklade institutioner eller ej. Mycket forskning tyder på att givare av bistånd bör fokusera sitt bistånd till stater som har relativt hög institutionaliseringsgrad för att pengarna ska generera en positiv effekt. Jag undersöker detta genom att använda mig av en kvantitativ metod och regressionsanalyser för att få statistiskt material att tolka. Mina resultat tyder på att EU inte verkar utforma sitt bistånd genom att studera mottagarländernas institutionaliseringsgrad. Detta kan ses som en, av många, förklaringar till varför den afrikanska kontintenten inte uppvisar önskade resultat när det gäller fattigdomsbekämpning och demokratisk utveckling. .

1992 bildades EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik (GUSP) genom Maastricht fördraget. Syftet med GUSP var att samordna medlemsländernas utrikes och säkerhetspolitik gentemot omvärlden.Hittils har GUSP varit en besvikelse, EU har både misslyckats att samordna sina medlemsländers politik och att framgångsrikt använda sig av diplomati för att lösa konflikter i exempelvis f.d Jugoslavien.Syftet med uppsatsen har varit att undersöka varför GUSP bildades, hur GUSP har fungerat i praktiken, hur EU hanterade Jugoslavien konflikten (den första stora konflikten som GUSP hanterade). Samt hur USA ser på GUSP och hur framtiden för GUSP ser ut. Den teori jag använt mig av har varit realismen som beskriver att stater är de primära aktörerna på den globala scenen.Mycket av GUSP har gått ut på främst att EU ska visa handlingskraft mot omvärlden och även som ett diskussionsforum bland de egna medlemsländerna..

Barnkonvention som präglas av idén om barnets bästa har fått stort gensvar i många länder. Dokumentet har ratificerats av alla världens stater utom USA och Somalia och därmed fick idén om barnets bästa och barnets rättigheter rättens stöd. Syftet med uppsatsen är en granskning av vad barnets bästa innebär, hur barnets bästa ses utifrån olika internationella och nationella perspektiv, vad domstolarna anser med barnets bästa och hur barnperspektivet tolkas. I arbetet användes juridisk metod och en jämförelse av begreppet barnets bästa i Sverige och Ryssland. Varför har svenska barn fina leksaker samtidigt som ryska barnhemsbarn får klara sig på 80 öre per dag? Det viktigaste är inte att länderna ratificerat barnkonventionen utan hur den införlivats i nationella lagstiftningen.

Sammanfattning Tanken på en internationell brottmålsdomstol växte sig starkare under andra halvan av 1900- talet mycket på grund av andra världskriget. Medvetenheten om brottsoffren och krigsbrottstribunalernas framgång bidrog till att detta arbete påskyndades och 2002 hade tanken blivit verklighet. På grund av att domstolens stadga är en överrenskommelse mellan stater är den fylld av kompromisser. Den är inte heller allmänt accepterad.Domstolen har satt upp ett flertal mål för sin verksamhet. Den ska verka för minskad straffrihet, rättvisa, ha avskräckande verkan men också påverka de nationella domstolarna.