The purpose of this thesis is to clarify the grounds upon which an arbitration clause may be binding in the new relationship between the parties after a transfer of rights and/or obligations. The issue is not regulated by law but instead it has been left to the Supreme Court to regulate. In the Emja-case the Swedish Supreme Court left guidance on the issue. The Supreme Court stated that a third party purchaser of a right where the contract includes an arbitration clause shall be bound by the clause. The arbitration clause is only binding to the remaining part of the initial agreement if no special circumstances exist. The binding effect was justified by the reason that a situation where the purchaser but not the remaining part should be bound to the clause was not sought after and the principle through the 27 § of the Swedish debt instruments act..

ResuméSkiljeklausulen utgör grunden för skiljemännens behörighet att avgöra en tvist. Det ligger därmed nära till hands att anta att endast den som har ingått avtalet med den tillhörande Skiljeklausulen kan tvingas medverka i ett skiljeförfarande. Emellertid har ett flertal Skiljeklausuler bedömts vara tillämpliga även i förhållande till den som på annat sätt har varit delaktig i avtalets prestationer respektive förpliktelser. I svensk rätt saknas det regler för hur ett skiljeavtals rättsverkan skall bedömas i situationer där såväl signatärer som ickesignatärer är involverade. Uppsatsens syfte är således att försöka identifiera vilka omständigheter som kan legitimera bundenhet av en Skiljeklausul, som tredje part aldrig har haft för avsikt att acceptera.

Syftet med denna kandidatuppsats är att beskriva gällande rätt kring om och när en konkursgäldenärs skiljeavtal binder dess konkursbo samt konsekvenserna av detta. I dagsläget är rättsområdet osäkert och enbart grundat på praxis, uppsatsen utreder därför även om lagstiftning eller annan utveckling på området är erforderlig. Det har i praxis konstaterats att en konkursgäldenärs skiljeavtal binder dess konkursbo då tvister gäller obligationsrättsliga anspråk och bevakningsförfaranden är aktuella. I praxis kan vidare konstateras att i tvister av sak- och föreningsrättslig karaktär är ett konkursbo inte bundet av konkursgäldenärs skiljeavtal. Tvister avgörs då i enlighet med konkursrättens tvistlösningsmetoder.

Syftet med denna kandidatuppsats är att beskriva gällande rätt kring om och när en konkursgäldenärs skiljeavtal binder dess konkursbo samt konsekvenserna av detta. I dagsläget är rättsområdet osäkert och enbart grundat på praxis, uppsatsen utreder därför även om lagstiftning eller annan utveckling på området är erforderlig. Det har i praxis konstaterats att en konkursgäldenärs skiljeavtal binder dess konkursbo då tvister gäller obligationsrättsliga anspråk och bevakningsförfaranden är aktuella. I praxis kan vidare konstateras att i tvister av sak- och föreningsrättslig karaktär är ett konkursbo inte bundet av konkursgäldenärs skiljeavtal. Tvister avgörs då i enlighet med konkursrättens tvistlösningsmetoder.

I tysk rätt har Bundesgerichtshof sedan länge slagit fast att både en ny och kvarstående part är skiljebundna efter singularsuccession. Skiljebundenhet för den nya parten vid Abtretung (borgenärsbyte) baseras på § 404 Bürgeliches Gesetzbuch (BGB) som anger att en ny part inte kan få bättre rätt än den överlåtande parten. Den kvarstående partens bundenhet stöds på en analogi av § 401 BGB som innebär att sidorättigheter som är kopplade till ett avtal går över på en ny part vid singularsuccession. Undantag till skiljebundenheten föreligger om en avvikande partsvilja kan påvisas.Högsta domstolen uttalade i NJA 1997 s. 866 att skiljebundenhet ska föreligga för både ny och kvarstående part efter singularsuccession.