Efter att jag själv har arbetat inom äldreomsorgen och ofta reagerat på vad jag såg som en ojämn fördelning kring vem som får bo kvar hemma och vem som får möjlighet till särskilt boende, väcktes jag av tanken kring hur jämställdhetsarbetet i äldrevården ser ut. Ses de äldre personerna som könlösa? Eller besannas och uppmuntras de traditionella könsrollerna genom att det tas för givet att hustrun ska ta hand om sin Sjuke man, medan det omvända sällan sker? Att granska äldreomsorgen och dess biståndsbedömning ur ett genusperspektiv anser jag vara en viktig uppgift för att förbättra de äldres livssituation men även för att förbereda äldreomsorgen på de förändringar som måste ske för att tillgodose de framtida behoven.Denna uppsats behandlar kommuners direktiv och riktlinjer för biståndsbedömning av äldres rätt till vård och omsorg. Syftet med uppsatsen är att undersöka hur dessa dokument formuleras samt att analysera vilka tankegångar som genomsyrar dem, för att få kunskap om den verklighetssyn kring äldre och deras livssituation som konstrueras och förmedlas. Direktiven har granskats med hjälp av den diskursanalytiska inriktningen diskursteori.

BakgrundSchizofreni är en psykossjukdom med långvarig duration som kommer och går i skov. Det är oftare män än kvinnor som drabbas och de insjuknar vanligtvis i övre tonåren, kvinnor något senare. Gränsen mellan schizofreni och andra psykoser är svårdragen. Gemensamt för schizofreniformerna är en bristande kontakt med omvärlden, affektiva störningar, tankestörningar och "jag-störning", hallucinationer, vanföreställningar och autism.Psykisk sjukdom drabbar både patient och de som står dem nära. Personer med schizofren diagnos har ofta svårt att klara vardagen, närstående behöver finnas till hands för att ge såväl praktiskt som emotionellt stöd.

Bakgrund: Barn till föräldrar med psykisk sjukdom har kallats ?de osynliga barnen? eftersom dessa barn lätt missas när det är föräldern som anses sjuk och i behov av vård. Dessa barn får inte det stöd de önskar och behöver. Barnets behov, förmågor och potential förändras under uppväxten och blir påverkade av den situation de lever i. Att leva som närstående till en psykiskt sjuk förälder är förknippat med oro, rädsla, skam och ansvar men även med förhoppning om förbättring och normalitet.

Syftet med uppsatsen har varit att undersöka manliga och kvinnliga anhörigvårdares upplevelser av att vara anhörigvårdare. Vi har intervjuat tre kvinnliga och tre manliga anhörigvårdare i en glesbygdskommun. Informanterna var i åldrarna 68 till 80 år och de har varit verksamma som anhörigvårdare mellan 7 till 22 år. Utgångspunkten har varit anhörigvårdarnas beskrivning av sin vardag, de händelserna som har lett dem till att vara anhörigvårdare, deras beskrivning av sina roller som anhörigvårdare, samt reflektioner över stöd och hjälp från den offentliga omsorgen. Intervjuerna var halvstrukturerade, vi använde oss av fyra centrala teman, det vill säga anhörigvårdarnas upplevelser av omsorgsförloppet, deras beskrivning av anhörigvårdarrollen, vilken betydelse de anser att stöd och hjälp från andra aktörer har för dem, samt anhörigvårdarnas reflektioner över könets betydelse inom anhörigvården.