Denna uppsats är skriven inom ramen för den tekniska specialiseringen vid Försvarshögskolan och är en deskriptiv och komparativ studie av möjligheterna för Marinen att skaffa Satellitkommunikationssystem.Marinen har i takt med nya uppgifter fått behov av ett autonomt sambandssystem som kan användas som komplement vid internationella operationer. För att kunna deltaga inom ramen för NATO-ledda fredsbevarande operationer är Satellitkommunikationssystem  t.o.m. ett krav som Marinen i dagsläget inte klarar av att fylla.Den säkerhetspolitiska utvecklingen och en förändrad hotbild gör att utnyttjande av ett helt civilt system är ett kostnadseffektivt och realistiskt alternativ. Geostationära satelliter utgör då fortfarande det bästa valet med hänsyn till täckningsområde och driftsäkerhet. Operationsområdet styr vilken operatör man väljer, men inriktningen bör vara en svensk satellit eller en satellit med svensk delägande.Tekniskt sett skall systemet vara uppbyggt kring hyllvara (COTS).

Målsättningen med examensarbetet är att utvärdera en metod för att upprätta en kommunikationslänk från en mobil satellitterminal till en geostationär kommunikationssatellit utan kännedom om satellitterminalens position på jordytan. Målsättningen är intressant då GNSS-operatörer (främst i det allmänna USA-drivna GPS-systemet men möjligen även i de tillkommande franska, kinesiska, ryska och europeiska systemen) begränsar den allmänna tillgängligheten av taktiska/strategiska skäl vid konflikter och kriser.Därtill att allmänna globala navigationssatellittjänster, GNSS-system, ofta bygger på mottagningsantenner med låg riktverkan vilka kan störas ut av lokala störningskällor.En mobil satellitterminal blir därmed beroende av manuell inmatning av riktningsvinklar för att upprätta nya satellitkommunikationslänkar. Systemet blir då mycket sårbart.I denna rapport återges resultat från mätserier inhämtade vid satellitterminalinstallationer utförda i Frankrike, Indonesien, Kanada, Polen, Sverige och USA..