1957 sände sovjetunionen upp den första satelliten av dom 27 i nulägets existerande Satelliter som an-vänds för inom GPS. Senare under kalla kriget så påskyndades finansieringen av GPS och fler Satelliter tillverkades för att kunna ge bättre och mer exakt position.I dagsläge används GPSen för allt inom tjänstearbete och fritid, från flygplan för att hålla koll på kursen till hobby sport som Geocaching..

Denna uppsats är skriven inom ramen för den tekniska specialiseringen vid Försvarshögskolan och är en deskriptiv och komparativ studie av möjligheterna för Marinen att skaffa satellitkommunikationssystem.Marinen har i takt med nya uppgifter fått behov av ett autonomt sambandssystem som kan användas som komplement vid internationella operationer. För att kunna deltaga inom ramen för NATO-ledda fredsbevarande operationer är satellitkommunikationssystem  t.o.m. ett krav som Marinen i dagsläget inte klarar av att fylla.Den säkerhetspolitiska utvecklingen och en förändrad hotbild gör att utnyttjande av ett helt civilt system är ett kostnadseffektivt och realistiskt alternativ. Geostationära Satelliter utgör då fortfarande det bästa valet med hänsyn till täckningsområde och driftsäkerhet. Operationsområdet styr vilken operatör man väljer, men inriktningen bör vara en svensk satellit eller en satellit med svensk delägande.Tekniskt sett skall systemet vara uppbyggt kring hyllvara (COTS).

Beroende på i vilken miljö man har tänkt att använda trådlös kommunikation behöver man hitta en modulationsteknik som passar under rådande förhållanden. I början på 1980-talet utvecklade den Amerikanska militären en modulationsteknik som kallas för Shaped BPSK (SBPSK) avsedd att tillämpas i kommunikationslänkar med Satelliter. Vidareutveckling av SBPSK ledde sedan fram till en förbättrad variant kallad Shaped O?set QPSK (SOQPSK). På senare år har denna modulationsteknik börjat användas i civila tillämpningar och vidareutvecklats ytterligare för att ge den än bättre prestanda.

Denna rapport är en sammanställning av utfört examensarbete åt CreateIT AB i Junsele. Uppgiften var att utreda hur man kan implementera ett system för att ta reda på en mobils position i CreateITs tidredovisningsapplikation. I rapporten tar vi upp flera teorier för hur en position kan bestämmas, dels GSM-nätets positionsbestämning och dels genom GPS-Satelliter. Fördelar och nackdelar med de båda systemen diskuteras i rapporten. Vi granskar de tjänster och produkter som finns på marknaden våren 2002.

Uppsatsen diskuterar möjliga lufthot mot Sverige i dag och i framtiden intill ca 2020 ur ett teknisktperspektiv, samt föreslår att kryssningsrobotar samt autonoma substridsdelar från dessa bör varadimensionerande för utformningen av det svenska luftförsvaret.Stridsdelar med såväl konventionella-, massförstörelse-, som möjliga framtida vapen behandlas. Somvapenbärare diskuteras flygplan, helikoptrar, obemannade farkoster (UAV/UCAV), kryssningsrobotar,ballistiska missiler och Satelliter..

Saab Bofors Dynamics har som huvudsaklig verksamhet att utveckla missiler. Ofta krävs det att någon form av navigationsfunktion byggs in, och eftersom det inte är lätt att testa nya lösningar och algoritmer direkt på missilerna har man tagit fram två autonoma testplattformar, Freke och Gorm, i form av självgående bilar som kan ta sig fram inomhus i t.ex. en korridor.För navigation utomhus lämpar sig GPS väl i många situationer, men i autonoma sammanhang är det inte tillräckligt. GPS är inte alltid tillgänglig på grund av att man inte alltid har fri sikt till minst fyra Satelliter och i militära sammanhang är den också lätt att störa ut. Därför förlitar man sig hellre på noggranna tröghetsnavigeringssystem (TNS) som kan ge data i 100-tals Hz, och kompletterar med GPS för att korrigera för avvikelser.

Positionsbestämning med hjälp av Satelliter kan idag göras med olika metoder. En metod som i realtid ger en mätosäkerhet på centimeternivå heter nätverks-RTK. Det som gör att nätverks-RTK ger en låg mätosäkerhet är att de felkällor som påverkar GNSS-mätning reduceras eller elimineras med hjälp av en interpolerad korrektionsmodell vid mottagarens position. Korrektionsmodellen skapas med hjälp av data från de fasta referensstationer som finns i närheten av GNSS-mottagaren. SWEPOS® är ett nät av referensstationer som finns i hela Sverige och erbjuder en nätverks-RTK-tjänst där det kan förväntas en mätosäkerhet på omkring 15 mm (1s) i plan och omkring 25 mm (1s) i höjd (över ellipsoiden).

Nätverks-RTK (Real-Time Kinematic) är en metod för positionsbestämning med Global Navigation Satellite System (GNSS) i realtid. Metoden kräver att en driftledningscentral kan kommunicera med de GNSS-mottagare som använder referensstationsnätet, för att bland annat skicka ut korrigerade GNSS-data. I Sverige erbjuder SWEPOS, ett nät av fasta referensstationer, en tjänst för nätverks-RTK-mätning, som förväntas ge en mätosäkerhet på mindre än 15 mm i plan och 25 mm i höjd (över ellipsoiden) (med täckningsfaktorn k = 1 i bägge fallen). Den teknik som idag används av SWEPOS för att utföra positionsbestämning av GNSS-mottagare är Virtuell Referensstation (VRS). VRS kräver tvåvägskommunikation eftersom mottagaren skickar in sin absoluta position till nätverks-RTK-programvaran hos driftledningscentralen, var beräkningarna av korrektionsdata sker, innan de skickas tillbaka till mottagaren.