Idag finns det många olika systemutvecklingsmetoder och dess strategiska fokus skiljer sig från metod till metod. Vissa metoder använder sig av en mer användarledd strategi till exempel JAD, där användarna får vara med och driva utvecklandet av systemet och få det anpassat efter deras behov. Andra metoder använder en expertdominerad strategi till exempel SSADM, där experterna utvecklar systemet, där experterna utreder vad systemet bör innefatta. Eftersom metodernas strategi och fokus skiljer sig, skiljer de sig även åt när det gäller arbetsprocessen gentemot organisationen. Ett sätt att arbeta gentemot organisationen är att använda sig av en facilitator.En facilitator är en medlare, assistent som är neutral.

Allt sedan 1960-talet har det utvecklats så många systemutvecklingsmetoder att det kan vara svårt, som systemutvecklare, att välja rätt metod till det utvecklingsprojekt som ska genomföras. För att underlätta valet av systemutvecklingsmetod kan ett jämförelseramverk vara användbart. Detta för att lättare kunna sätta sig in i de utvecklingsmetoder som finns till hands att välja mellan.Denna rapport fokuserar på att jämföra systemutvecklingsmetoden eXtreme Programming med Structured Systems Analysis and Design Method (SSADM) och Rational Unified Process (RUP). Detta görs med hjälp av ett jämförelseramverk. Syftet är att erhålla en djupare kunskap om vad eXtreme Programming är för en typ av systemutvecklingsmetod och vad den har att erbjuda som de mer etablerade metoderna, SSADM och RUP, inte kan erbjuda och vise versa.Resultatet av rapporten är ett jämförelseramverk som kan användas på ett strukturerat sätt för att erhålla information om systemutvecklingsmetoder.

De problem som följer den traditionella systemutvecklingen är att det är många informationssystem som inte blir implementerade eller använda på grund av att användarna inte accepterat det nya informationssystemet, likaså är ofta projekten överbudgeterade och tidsöverskridande. En av orsakerna till detta är att användarna inte deltar aktivt under utvecklingsprocessen, vilket gör att systemutvecklarna inte får all den information de behöver för att utveckla ett informationssystem som motsvarar förväntningarna.I detta examensarbete undersöks om tillvägagångssättet participatory design (PD), som innebär att användaren aktivt deltar i hela utvecklingsprocessen, går att integrera med den traditionella systemutvecklingsansatsen, där utvecklingen sker med användarna som stöd till systemutvecklarna.Integrationen har gjorts genom att dels byta ut tekniker i systemutvecklingsmetoden SSADM och dels genom att kombinera SSADMs tekniker med PD-tekniker. Detta resultat har används tillsammans med intervjuer för att avgöra om PD-tekniker kan användas i alla traditionella systemutvecklingsmetoder. Resultatet av integrationen visar att det är möjligt att integrera PD-tekniker med den traditionella systemutvecklingsansatsen..

Denna rapport innehåller en undersökning av vilka aspekter som är avgörande för att en systemutvecklingsprocess leder till slutprodukter med väl användbara gränssnitt. Rapporten innehåller dessutom ett antal riktlinjer för hur en systemutvecklingsmetod kan förbättras med avseende på användbarhet.För att genomföra undersökningen har jag valt att utvärdera hur två systemutvecklingsmetoder, SSADM och IDM, hanterar användbarhetsaspekter. Jag har utvärderat dessa metoder utifrån följande frågeställningar: om de stödjer gränssnittsdesign, om de är iterativt användarorienterade, om de involverar designers med speciella gränssnittskunskaper, om de har fokus på användarna, om de innehåller tidiga och kontinuerliga tester av användbarhet, om de har en integrerad utveckling samt om de innehåller stöd för prototyping. Det som framkommer i rapporten är att ovanstående frågeställningar till viss del är avgörande för att säkerställa slutprodukter med väl användbara gränssnitt. Förutom ovanstående aspekter är det dessutom av vikt att ta hänsyn till användbarhet i samband med kravinsamling och kravanalys.