Syftet med denna uppsats är att jämföra/analysera förmågorna till Suppression of Enemy Air Defences (SEAD) hosJAS 39 och en svensk UCAV år 2015. Årtalet 2015 är valt för att flera bedömare anser att det är först vid dennatidpunkt som en Unmanned Combat Air Vehicle (UCAV) har en utvecklingsnivå som tillåter att de sätts in i SEADuppdrag.I uppsatsen redovisas vilka krav som ställs på en plattforms sensorer och bekämpningsförmåga för attgenomföra ett SEAD-uppdrag mot två utvalda typer av mål. Därefter sker en jämförelse mellan de båda farkosternasförmåga att detektera respektive bekämpa de båda målen. Resultatet visar att JAS 39 som bemannad plattform har enfördel i de fall då operationer är hårt styrda av Rules of Engagement (ROE), särskilt gäller detta vid fredsbevarandeoperationer. Uppsatsen visar även att flygplanradarns förmåga att upptäcka och identifiera markmål är beroende avinförandet av en SAR-mod.

Obemannade flygfarkoster, så kallade UAV, har länge används för militära ändamål. Dessa ändamål har främst varit underrättelseinhämtning i form av spaning för att ge markförband bättre beslutsunderlag. De används idag i konflikter som den i Afghanistan där de relativt obehindrade kan operera i luften utan att motståndaren kan påverka dem.Anledningen till denna frihet beror på den kontroll av luftrummet som uppnåtts genom så kallade luftförsvarsoperationer. Dessa operationer syftar till att skapa den kontroll av ett luftrum som en part vill ha eller anses sig behöva för att kunna genomföra mark- eller sjöoperationer. Dessa är indelade i olika uppdragstyper som ställer olika krav på flygplattformen beroende på uppdrag, det kan till exempel vara attack- eller jaktuppdrag.