Jag har, genom att intervjua lärare i So och Samhällskunskap, undersökt hur och i vilken mån feminismen och kvinnorörelsen brukar tas upp i undervisning om politiska ideologier. Då en viss frihet lämnas den enskilda läraren i aktuella kursplaner att avgöra vad som ska tas upp i Samhällskunskapen är det motiverat att undersöka hur fördelningen av olika ämnesområden ser ut i praktiken. Att utrymmet för feminismen och kvinnorörelsen är särskilt relevant att undersöka motiveras dessutom av till exempel Ann-Sofie Ohlanders granskning från 2010 av läromedel i Samhällskunskap, som visar på ett betydligt mindre utrymme för dessa än för andra politiska ideologier och folkrörelser, då aktuella läroböcker är en tänkbart betydelsefull faktor för de didaktiska val som lärare gör. Utifrån den komplexa bild av feminismen och dess förhållande till begreppet jämställdhet som framkommer vid läsning av hur ideologin tidigare har definierats, är det även rimligt att anta att lärarens egen syn på feminismen utifrån frågor som hur den kan definieras och jämföras med andra ideologier kan vara av betydelse. Detta motiverar att undersökningen görs utifrån lärarnas egna beskrivningar av tillvägagångssätt och personlig inställning till ämnet.

I uppsatsen läggs ett intersektionellt perspektiv på konsthistorien. Det sker genom en belysning av det sydsvenska bonadsmåleriets undanskymda plats i allmänhet och de kvinnliga bonadsmålarnas osynliga roll i synnerhet.Uppsatsen består av fyra kapitel. I det första studerar jag den svenska konsthistorieskrivningen i tre historiografiska undersökningar: först en narrativ, sedan en kvantitativ och sist en komparativ diskussion av några historiografiska verk. Min huvudsakliga slutsats är att klassanalys lyser med sin frånvaro, ordet klass och framför allt arbetarklass nämns förhållandevis sällan. Genusstrukturer analyseras i varierande grad och på olika sätt medan etnicitet mest omnämns som en kanoniserad uteslutning.I det andra kapitlet introduceras först den sydsvenska bonadstraditionen.