Bakgrund: Rehabiliteringskedjan som infördes första juni 2008 innebar fasta tidsgränser för hur lång tid människor kunde vara sjukskriven. Efter att man uppnått maximal tid i sjukförsäkringen blev man utförsäkrad och fick ett erbjudande att gå ett program hos arbetsförmedlingen som kallas arbetslivsintroduktion. Programmet går ut på att kartlägga individernas arbetsförmåga och undersöka vilka behov av stöd som föreligger för att komma vidare mot arbetsmarknaden. Efter programmet är det meningen att man ska kunna ta del av arbetsförmedlingens övriga insatser och program. Statistik från arbetsförmedlingen och Försäkringskassan visar dock att det är en ganska stor del som går tillbaka till sjukförsäkringen efteråt och jag ville undersöka vilka möjliga faktorer som påverkar möjligheten för deltagare att komma närmre arbetsmarknaden efter tiden i programmet.Syfte: Syftet med studien var att undersöka om handläggare som arbetar med arbetslivsintroduktion kunde identifiera några särskilda faktorer eller förutsättningar som avgör om deltagare i programmet går vidare mot arbetsmarknaden eller går tillbaka till sjukförsäkringen.

Efter den rikspolitiska psykiatrireformen i mitten av 1990-talet uppstod runt om i Sverige rehabiliteringsverksamheter för psykiskt funktionshindrade människor. Att utveckla samverkan mellan olika myndigheter och andra organisationer kom då att anses som viktigt för att berörda personer inte skulle hamna "mellan stolarna". Inom Eskilstuna kommun uppstod bland annat en arbetslivsinriktad interorganisatorisk rehabiliteringsverksamhet kallad ArbetsDax, med professionella på operativ nivå som kallades samordnare.Syftet med framställningen har varit att utifrån olika materialtyper i sociologisk mening försöka bidra till begripliggörandet av verksamhetens diskursiva karaktär och samordnarens professionskaraktär. Det förstnämnda var intressant utifrån antagandet att den språkliga praktiken utgjorde något högst väsentligt inom verksamheten - särskilt med fokus på hur klienter, samordnare och samverkan framställdes. Det sistnämnda var intressant utifrån antagandet att ArbetsDax samordnare kunde bidra med något kvalitativt/kvantitativt annorlunda än professioner på de "rena" myndigheter, främst försäkringskassan och arbetsförmedlingen, som ArbetsDax samverkade med.Den diskursiva karaktären inom verksamheten framstod i analysen som ett komplext konsensusarbete.

Efter den rikspolitiska psykiatrireformen i mitten av 1990-talet uppstod runt om i Sverige rehabiliteringsverksamheter för psykiskt funktionshindrade människor. Att utveckla samverkan mellan olika myndigheter och andra organisationer kom då att anses som viktigt för att berörda personer inte skulle hamna "mellan stolarna". Inom Eskilstuna kommun uppstod bland annat en arbetslivsinriktad interorganisatorisk rehabiliteringsverksamhet kallad ArbetsDax, med professionella på operativ nivå som kallades samordnare.Syftet med framställningen har varit att utifrån olika materialtyper i sociologisk mening försöka bidra till begripliggörandet av verksamhetens diskursiva karaktär och samordnarens professionskaraktär. Det förstnämnda var intressant utifrån antagandet att den språkliga praktiken utgjorde något högst väsentligt inom verksamheten - särskilt med fokus på hur klienter, samordnare och samverkan framställdes. Det sistnämnda var intressant utifrån antagandet att ArbetsDax samordnare kunde bidra med något kvalitativt/kvantitativt annorlunda än professioner på de "rena" myndigheter, främst försäkringskassan och arbetsförmedlingen, som ArbetsDax samverkade med.Den diskursiva karaktären inom verksamheten framstod i analysen som ett komplext konsensusarbete.