Efter den rikspolitiska Psykiatrireformen i mitten av 1990-talet uppstod runt om i Sverige rehabiliteringsverksamheter för psykiskt funktionshindrade människor. Att utveckla samverkan mellan olika myndigheter och andra organisationer kom då att anses som viktigt för att berörda personer inte skulle hamna "mellan stolarna". Inom Eskilstuna kommun uppstod bland annat en arbetslivsinriktad interorganisatorisk rehabiliteringsverksamhet kallad ArbetsDax, med professionella på operativ nivå som kallades samordnare.Syftet med framställningen har varit att utifrån olika materialtyper i sociologisk mening försöka bidra till begripliggörandet av verksamhetens diskursiva karaktär och samordnarens professionskaraktär. Det förstnämnda var intressant utifrån antagandet att den språkliga praktiken utgjorde något högst väsentligt inom verksamheten - särskilt med fokus på hur klienter, samordnare och samverkan framställdes. Det sistnämnda var intressant utifrån antagandet att ArbetsDax samordnare kunde bidra med något kvalitativt/kvantitativt annorlunda än professioner på de "rena" myndigheter, främst försäkringskassan och arbetsförmedlingen, som ArbetsDax samverkade med.Den diskursiva karaktären inom verksamheten framstod i analysen som ett komplext konsensusarbete.