Som nytillträdd socialminister talade Göran Hägglund om det stora behov av reformering han anser existerar inom den svenska psykiatrin i allmänhet, och inom den psykiatriska tvångsvården i synnerhet. Sedan dess har debatten i frågan stundtals varit livlig, både i allmän media samt i fackpress, och planer om en stor, övergripande Psykiatrireform har lagts fram av regeringen. I februari 2008 lämnades en första proposition över till riksdagen. Kortfattat innebär det nya lagförslaget att det ska införas ytterligare en vårdform inom tvångspsykiatrin där patienter ska kunna tvångsvårdas också utanför de speciella vårdinrättningar som finns tillgängliga. Även patienter som blivit utskrivna ska alltså kunna beredas tvångsvård, exempelvis i sitt eget hem.

Uppsatsens syfte var att få en fördjupad kunskap och förståelse om psykiskt funktionshindrades boendesituation. Syftet var även att belysa deras boendesituation utifrån Psykiatrireformens intentioner om normalisering och integrering. Uppsatsen hade en kvalitativ design och utgick från två gruppintervjuer med personal på två särskilda boenden för psykiskt funktionshindrade. Resultatet presenteras under teman: boendesituation, stöd och hjälp, sysselsättning, delaktighet i samhället och socialtnätverk. Dessa teman framträdde under databearbetningen av gruppintervjuerna.

Bakgrund:I sjuksköterskeutbildningen betonas betydelsen av samarbete med patienters anhöriga. I takt med att synen på psykisk ohälsa förändrades avvecklades den institutionsbaserade vårdformen. 1995 års Psykiatrireform syftade till att stärka dessa patienters rättigheter och ställning i samhälletSyfte:Beskriva anhörigas upplevelser av att ha en närstående med psykisk ohälsa.Metod:En litteraturöversikt gjord enligt Fribergs (2010) metod för litteraturöversikter. Efter sökningar i databaserna Academic search premiere, Cinahl Plus with Full Text, Medline och PsychInfo valdes tolv kvalitativa artiklar för att analyseras. Den teoretiska referensramen för arbetet är Katie Erikssons lidandebegrepp.

1995 genomfördes i Sverige en Psykiatrireform med syfte att normaliserapsykiskt funktionshindrades livsvillkor, integrera dem i samhället, främja derasrehabilitering och förebygga hospitalisering. Reformen har dock inte varit heltlyckad gällande integreringen i samhället, de psykiskt funktionshindrades vardagpräglas fortfarande av utanförskap, diskriminering och social isolering. Motsatsentill delaktighet och gemenskap kan beskrivas med begreppet stigmatisering. Idenna studies bakgrund lyfts begreppet empowerment eftersom hög grad avempowerment har visat sig reducera stigmaupplevelsers negativa verkan.Dessutom beskrivs, i bakgrunden, Joyce Travelbees teori om mellanmänskligarelationer. Syftet med den här litteraturstudien var att, med utgångspunkt i vadpsykiskt sjuka uttrycker, undersöka vad sjuksköterskor i omvårdnadsarbetet kangöra för att lindra upplevelser av stigmatisering.

SammanfattningBakgrund: 1995 års Psykiatrireform har inneburit en förändring där den psykiatriska vården numera bedrivs till största del inom primär-/ öppenvården och från patientens hem. Anhöriga till personer med psykisk sjukdom har fått en ny roll, från att ha varit utestängda från psykiatrin ska de numera ses som en resurs och vara en del av sin närståendes vård. Konsekvensen av detta har medfört att anhöriga känner ett stort ansvar för deras nära som är psykiskt sjuk.  Att dela vardagen med en närstående som är psykiskt sjuk kan medföra en påverkan på det dagliga livet i form av konstant oro och stress men även påfrestningar på familjerelationerna.Syfte: Syftet är att belysa upplevelser hos anhöriga till personer med psykisk ohälsa samt deras erfarenheter av kontakten med den psykiatriska vården.Metod: Litteraturöversikt bestående av 12 stycken kvalitativa artiklar granskade enligt Fribergs (2012a) steg för analys. Funna likheter har sammanställts i teman och subteman. Den teoretiska utgångspunkt som valdes är Joyce Travelbees mellanmänskliga relation då den beskriver mötet mellan människor och förklarar etablerandet av en vårdrelation.Resultat: Anhöriga upplevde sig ha ett behov av bekräftelse, få tydlig information, känna delaktighet och bli erbjudna stöd för att lindra bördan.