Denna studie syftar till att, med barns perspektiv, synliggöra barns egna uppfattningar av sin förskolas inomhusmiljö. Vidare är syftet att undersöka hur barnens tal om olika platser kan förstås med utgångspunkt i ett posthumanistiskt perspektiv och teorin om agentisk realism. Studien är kvalitativ och empirin har samlats in genom intervjuer med barn. Jag har använt mig av intervjumetoden ?walk and talk? , vilket innebär att jag genomfört gåturer tillsammans med barnen i inomhusmiljön.

SammanfattningGenom denna studie ville jag utforska den agens som uppstår i mötet mellan barnen och den pedagogiska dokumentationen samt hur posthumanistiskt inspirerade analyser av re-visittillfällen kan bidra med förståelse för de yngsta barnens möjlighet till kommunikation och meningsskapande genom den pedagogiska dokumentationen. Jag observerade och filmade re-visittillfällen där en grupp yngre barn möter dokumentation för att få syn på vad som sätts igång i detta möte. Genom att använda en posthumanistisk ansats betraktas inte bara människor, utan också ickemänniskor som agentiska, de gör och genererar förändring (Lenz Taguchi, 2012:12). Tänkande, intention och kommunikation brukar betraktas som mänskliga förehavanden men i ett posthumanistiskt perspektiv betraktas det som fenomen som uppstår i intra-agerande mellan olika agenter. Analyser av filmsekvenserna gjordes utifrån Barads (2007) diffraktionsbegrepp och Lenz Taguchis (2012) begrepp om cirkulära och horisontella rörelser vilka beskriver processerna i användandet av pedagogisk dokumentation.