John B. Taylor, professor i nationalekonomi vid Stanford University, presenterade år 1993 en penningpolitisk regel som syftade till att vara ett hjälpmedel för centralbanker vid räntebeslut. Taylor-regeln är mycket enkel i sitt uförande och baseras på att styrräntan bör sättas efter två variabler: BNP-gapet och inflationsavvikelsen. Denna styrränteregel fick genomslag inom den vetenskapliga världen men spreds även till makroekonomisk praktik och medförde stora förändringar för penningpolitiken.Flera empriska studier har publicerats sedan Taylor-regeln tillkom och det råder det delade meningar om hur väl Taylor-regeln presterar för olika typer av ekonomier och hur användbar den är idag. Det har även uppkomit nya teorier angående trögheten i effekterna av styrränteförändringar och vid vilken tidpunkt dessa får en inverkan på inflationstakten.Syftet med denna uppsats är att jämföra hur väl den ursprungliga Taylor-modellen och en tidslaggad modell förklarar centralbankernas historiska styrräntesättning i fem länder med inflationsmål under tidsperioden 2000-2013.