The purpose of this essay is to analyse and compare pneumatology in Eftertanke in Kyrkans Tidning, in a Swedish evangelical Lutheran context, with pneumatology in Luthers Small Catechism and Luther's Large Catechism. Through a descriptive, inductive and hermenutical approach the essay intends to answer two main questions regarding how these sources 1) describe the character features and 2) the function of the Spirit. The conclusions of this essay show that the character features of the Spirit in Eftertanke differ from the catechisms in describing the Spirit with words connected to nature and life, while the catechisms only describe the Spirit as holy. The discussion that follows implies that the Spirit in the catechisms is depicted as more personal whereas Eftertanke depicts the Spirit more as an impersonal force. There are similarities in how both the catechisms and Eftertanke depict a dialectic relationship between human beings and the Spirit. However, they differ in function: in Eftertanke the Spirit is foremost a giver of life and a creator of positive emotions as well as a giver of guidance, while in the catechisms the Spirit is foremost a sanctifier.

Den judiske historieskrivaren Flavius Josefus som i Rom skrev sitt verk Antiquitates Judaicae om det hebreiska folkets historia betonade starkt den hebreiska profetismen, profeterna och profetian. Den tidiga kristna kyrkan byggde sin tro på de gamla hebreiska profeternas skrifter och den fortsatta uppenbarelsen man uppfattade under första århundradet. Föreliggande studie bygger dock på frågeställningen om vad som var den hebreiska profetismens egentliga väsen och religiösa funktion enligt Josefus beskrivning i Antiquitates Judaicae 5-11? I studien används Mircea Eliades religionsteori som heuristiskt redskap för att finna svar på frågeställningen. Undersökningen visar att den hebreiska profetismens egentliga väsen enligt Josefus var Guds manifestation, hierofani och uppenbarelse hos vissa människor, genom att de blev uppfyllda av Guds ande (????? ??????).

Den judiske historieskrivaren Flavius Josefus som i Rom skrev sitt verk Antiquitates Judaicae om det hebreiska folkets historia betonade starkt den hebreiska profetismen, profeterna och profetian. Den tidiga kristna kyrkan byggde sin tro på de gamla hebreiska profeternas skrifter och den fortsatta uppenbarelsen man uppfattade under första århundradet. Föreliggande studie bygger dock på frågeställningen om vad som var den hebreiska profetismens egentliga väsen och religiösa funktion enligt Josefus beskrivning i Antiquitates Judaicae 5-11? I studien används Mircea Eliades religionsteori som heuristiskt redskap för att finna svar på frågeställningen. Undersökningen visar att den hebreiska profetismens egentliga väsen enligt Josefus var Guds manifestation, hierofani och uppenbarelse hos vissa människor, genom att de blev uppfyllda av Guds ande (????? ??????).