Det gamla pensionssystemet (ATP) gjorde det möjligt för individer som levde och arbetade i Sverige mellan 1920 och 1960 kunde få en hygglig pension, när det pensionerades efter 1960. Av olika anledningar kan man numera inte garantera att det gamla systemet kommer att fungera i längden. Anledningen till detta beror framför allt på att det gamla systemet är inte finansiellt stabilt, inte har någon bra koppling till det samhällsekonomiska utvecklingen samt det försäkringsmässiga innehållet är svagt. Det gamla systemet tar inte häller hänsyn till att livslängden i Sverige har ökat och förväntas fortsätta öka. Förutom detta, vid tillväxt i ekominin förvandlas det gamla systemet successivt till ett nytt system utan koppling till tidigare inkomster.

Huvudregeln i svensk rättsordning vad beträffar tjänstepensioner är att de undantas från bodelning vid skilsmässa. När det kommer till fåmansföretagare har dock risken ansetts vara så stor att denne undandrar gemensam äktenskapsförmögenhet till förmån för egen tjänstepension att den i vissa fall bör ingå. Den företagsägda tjänstepensionens inkludering i bodelning kan till viss del motiveras, främst eftersom dess likhet med privatpensionen ibland föranleder att den bör betraktas som en kapitalplacering snarare än framtida försörjningsförmåga. Företagarens bestämmande inflytande utgör den avgörande parametern för tjänstepensionens behandling i dessa fall. Denna ordning innebär emellertid också att en företagare kan nödgas lämna en skifteslikvid motsvarande halva värdet av sin tjänstepension till sin make, utan att kunna realisera själva pensionen.