SammanfattningSambolagstiftningen i Sverige har till syfte att skydda den svagare parten när samboförhållandet avslutas på grund av antingen separation eller att den ena sambon avlider. Det är en minimilagstiftning där lagstiftaren ansett det viktigt att sambolagen undviker att närma sig regleringen av äktenskap och på så vis bli en äktenskapsliknande samlevnadsform av lägre dignitet. För att reglera sitt förhållande på de punkter där lagstiftningen brister eller samborna önskar en annan utgång än vad sambolagen erbjuder är sambor hänvisade till att avtala.     Familjebildningen har sedan 60-talet genomgått en stor förändring där äktenskap fortfarande är den dominerande samlevnadsformen men är inte längre det enda och självklara valet. Antalet samboförhållanden ökar, samtidigt som en del av de bakomliggande tankarna kring regleringen i sambolagen kan anses föråldrade.     Till följd av att samboförhållanden blir vanligare kommer det här arbetet att behandla sambolagstiftningens förhållande till arvs- och testamentsrätt som är en av de punkter där sambolagstiftningen skiljer sig avsevärt från regleringen av äktenskap. Vid den ena sambons bortgång har efterlevande sambo ingen legal arvsrätt.

Regleringen av spelmarknaden i allmänhet och främjandeförbudet i synnerhet har i ett flertal fall varit föremål för prövning av svenska domstolar. Dessa har framförallt gällt publicering av reklam till förmån för utländska spelbolag och såväl tryck- som yttrandefrihetsrättsliga intressen har vägts mot, och sedermera också bedömts väga tyngre än lotterilagens främjandeförbud. Sedan Sveriges inträde i EU har den svenska regleringens förenlighet med EU:s regler om fri rörlighet prövats av svenska domstolar ett flertal gånger. Det senaste avgörandet i raden utgörs av Svea Hovrätts dom från den 22 juni 2011 där straffstadgandet i 54 § lotterilagen underkändes p.g.a. att det ansågs strida mot EU-rättens diskrimineringsförbud.