Syftet med denna studie är att öka kunskapen omkulturbaserade projekt och aktiviteter för personer med demensdiagnos. Genomatt lyfta fram personer verksamma inom området tecknas en bild upp avmöjligheter och svårigheter både inom ramen för riktade kulturprojekt och somen del av verksamheten ute på demensboenden. Kvalitativaintervjuer genomförs med fem olika informanter: två personer som arbetar medprojektet Möten med minnen, ettkulturprojekt för demenssjuka på Nationalmuseum i Stockholm, samt tvåfritidskonsulenter som arbetar med aktiviteter riktat mot demensboenden. Enalzheimersjuk kvinna, som deltagit i Mötenmed minnen, har även intervjuats. Oavsett vilket perspektiv informanternahar så finns det en samstämmighet kring att demenssjuka personer måste görassynliga och få delta i samhället trots sin sjukdom.

Målet med detta arbete är att undersöka på vilken typ av föremål som de förstarunorna ristades, i vilken arkeologisk kontext som de har hittats, varruninskriptionen suttit på föremålen. Jag hade också som målsättning att tareda på vilka tolkningar som gjorts till dessa och vilka behov som kan ha legat bakom skapandet och användandet av runorna, varför det skedde just vid den tidpunkten och vilka personer som kan ha ägt runmärkta ting. Periodmässigt begränsade jag arbetet till ungefär de första fyra hundra åren av vår tideräkning med inriktning på romersk järnålder och inom Skandinavien. Information och intryck om aktuella fynd skaffade jag genom publicerad litteratur, några få Internetsidor och besök på Lunds historiska museum och Nationalmuseum i Köpenhamn. Eftersom runstenar är svåra att datera valde jag att inte alls ta med några sådana.

Intentionen med denna uppsats kan väsentligen uppdelas i två sektioner: att först undersöka hur temat ensamhet uttrycks i Inger Edelfeldts romaner med huvudsaklig utgångspunkt i Kamalas bok, och att sedan relatera detta existentiellt genomströmmade ensamhetstema till den filosofiska existentialismen i Jean-Paul Sartres tappning.Som hon beskrivs av Edelfeldt är människan oundvikligen fånge i ensamheten. Alla hennes ansträngningar att erfara gemenskap faller om intet och inför denna bistra verklighet genomlever människan ett främlingsskap emellan sig själv och omvärlden; en alienation som fullständigt omformar och snedvrider hennes uppfattning av sig själv. Som en röd tråd löper alltså ensamheten som ett grundtema genom Edelfeldts romanproduktion och blir i de senare verken allt mer framträdande. Det är följaktligen särskilt i dessa senare romaner som åtskilliga betydande likheter med den filosofiska existentialismen kan uppvisas. Människans obevekliga fångenskap i en utsatt tillvaro präglad av ensamhet och ångest ? där befrielse annan än den funnen i flykten ifrån ansvaret (mängdförsjunkenheten) och i livslögnen (den onda tron) saknas ? är densamma i såväl Edelfeldts prosa som i existentialismens doktriner.

Halmstadgruppen blev mycket omskriven i tidningarna och bara det att gruppen bestod av en skara konstnärer som hade gått samman gällande stilriktning och gemensamma utställningar bidrog säkert en hel del till uppmärksamheten. Dessutom följde Halmstadgruppen det som var på ?modet? i Paris konstliv. Det var något som blev väldigt tydligt i och med att Halmstadgruppen ställde ut på Galerie Modern i Stockholm 1931, samtidigt som det öppnades en utställning med fransk konst på Nationalmuseum i Stockholm. När Halmstadgruppen dessutom ställde ut på Galerie Modern i Stockholm 1932 anordnade Nationalmuseum i Stockholm en surrealistutställning, vilket väckte en debatt om Halmstadgruppen i flera tidningar.