I de flesta medlemsstater kan vinster och förluster som uppkommer i samma koncern utjämnas om bolagen i koncernen är belägna i samma medlemsstat. Den typen av utjämning utsträcker sig inte i allmänhet till en koncern etablerad i flera medlemsstater. Eftersom en EU-harmonisering vid gränsöverskridande förlustutjämning saknas, riskerar vinster och förluster inom en koncern att hamna mellan olika skattelagstiftningar. Det medför i sin tur att förlustutjämning inom en koncern inskränks till den medlemsstat där vinsten eller förlusten uppstår. En koncern etablerad i flera medlemsstater riskerar härmed att beskattas högre än deras sammanlagda resultat på EU-nivå.Problemet med gränsöverskridande förlustutjämning är inte begränsat till att endast avse koncerner belägna i flera medlemsstater utan omfattar även företag med ett fast driftsställe i en annan medlemsstat än sin hemviststat.

SammanfattningI början på 1970-talet infördes ett låneförbud i den svenska aktiebolagslagen som innebär ett förbud för aktiebolag att lämna penninglån till den som äger aktier, är styrelseledamot eller verkställande direktör i bolaget eller annat bolag i samma koncern. Detta förbud träffar även närstående till dessa personer. Från detta förbud finns även en rad undantag föreskrivna då det under vissa förutsättningar ansetts affärsmässigt motiverat att tillåta lån till subjekt i den förbjudna kretsen. Ett av dessa undantag är det så kallade koncernundantaget som tillåter lån inom koncerner under den förutsättningen att Moderbolaget har sin hemvist inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES). Motivet bakom låneförbudet är framförallt av skatterättslig karaktär och genom detta önskade man förhindra den skatteflykt som uppstår då fysiska personer lånar medel från bolaget för att finansiera sin privata konsumtion och på detta sätt skjuter upp eller helt undgår beskattning av detta kapital.

Uppsatsen behandlar frågan om inom vilken jurisdiktion ett insolvensförfarande ska inledas avseende en gäldenär som har sitt säte i ett annat europeiskt medlemsland än gäldenärens Moderbolag enligt Rådets förordning nr 1346/2000 av den 29 maj 2000 om insolvensförfaranden (IF) art 3.1.Kortfattat ska ett huvudinsolvensförfarande inledas i den medlemsstat inom vars territorium platsen för gäldenärens huvudsakliga intressen (COMI) finns och detta presumeras vara gäldenärens säte, IF art 3.1. Enligt förordningens ingresspunkt 13 bör COMI motsvara den plats där gäldenären vanligtvis förvaltar sina intressen och därför är fastställbar för tredje man. Detta innebär enligt EU-domstolen (Mål C-341/04 Eurofood IFSC Ltd [2006] ECR I-3813) att COMI ska bestämmas utifrån kriterier som är objektiva och fastställbara för tredje man. På så sätt ska rättssäkerheten och förutsebarhet avseende var insolvensförfaranden inleds säkerställas. Domstolen anger vidare att det inte i sig är tillräckligt att Moderbolaget kontrollerar, eller kan kontrollera, dotterbolagets ekonomiska val för att sätespresumtionen ska frångås, förutsatt att dotterbolaget bedriver verksamhet på platsen för sitt säte.IF och EU-domstolens avgörande har diskuterats livligt på senare år och det finns stora skillnader i uppfattning om vilken betydelse det ska få att en gäldenär är ett dotterbolag vid bestämmandet av forum för insolvensförfarandet.