Sedan år 2000 är romer tillsammans med fyra andra grupper erkända som etniska minoriteter i Sverige, vilket fått konsekvenser bland annat för modersmålsundervisningen i skolorna runt om i landet. Genom examensarbetets intervjuer framkom att det finns en paradox kring bevarandet av kulturell särart och samtidig integration, där skolans personal ställer sig frågande till hur man ska möta en främmande tradition. Trots preciseringen av alla varianter av romani chib som etniska minoritetsspråk visar sig flera informanter ha en oklar bild av skillnaderna mellan de olika språken, vilket leder till att den garanti som finns för att romska elever ska få undervisning på rätt variant inte uppfylls..

Utgångspunkten för den här uppsatsen var en fråga om vilket svängrum det finns för elever med invandrarbakgrund för att välja förhållningssätt till sin etniska bakgrund i skolan. Finns det utrymme för dem som vill uttrycka en etnisk identitet och använda sig av kunskaper och erfarenheter i skolarbetet som den etniska bakgrunden gett dem? Kan de som inte vill använda sig av sin etniska bakgrund i skolarbetet låta bli, eller förväntas de vara representanter för sina föräldrars hemländer? Med syftet att undersöka hur elever med invandrarbakgrund upplever och tänker kring sin etniska bakgrunds betydelse i skolarbetet, intervjuades fem elever i år 9 på Bergabyskolan och fyra elever i årskurs 1 på Ringlunda gymnasium. Under bearbetningen av materialet gjordes en jämförelse mellan Bergabyskolan, som är en invandrartät skola med en uttalad ambition att vara en plats där olika kulturer ska kunna mötas och uttryckas, och Ringlunda gymnasium som har en mindre andel elever med invandrarbakgrund. Resultatet visade att flertalet informanter var intresserade av att använda sig av sin etniska bakgrund i skolarbetet.