NATO, USA, Storbritannien och Ryssland m.fl. använder sig av stridsuppgiften räd för Markstridskrafter och erfarenheter från bl.a. Irakkriget 2003 visar att de kan få stor betydelse. Räder anses överensstämma med manöverteorin, men räder återfinns inte som stridsuppgift för svenska Markstridskrafter.Denna uppsats analyserar stridsuppgiften räd för Markstridskrafter, operationaliserar två indikatorer för räder och med hjälp av dessa undersöks hur räder är förenligt med FM nuvarande doktrin och Reglemente för Markoperationer (RMO).Undersökningen visar att räder inte är förenliga med nuvarande doktrin och RMO. Bl.a.

Syftet med uppsatsen är att studera kategorin specialiserade markstridsförbandinom ramen för svensk säkerhetspolitik, i förhållande till en europeisk militär kapacitet. Jag haranalyserat texter avseende svensk militärstrategi, komplexitet i militära operationer, brister inomden europeiska säkerhets- och försvarspolitiken. Dessutom har jag övergripande jämfört svenskamed några europeiska länders stridskraftsutformning. För att uppnå syftet i uppsatsen har jagformulerat fyra frågeställningar.1. Vilken betydelse kan specialiserade markstridsförband tillmätas för de militärstrategiskamålen?2.

Uppsatsen ställer frågan om teorin d.v.s. nu gällande doktriner stämmer överens med verklighetenoch i fall de inte stämmer överens ? vad skiljer de åt? Inledningsvis görs en kort tillbakablick överhur samverkan mellan US Army och US Air Force har genomförts sedan andra världskriget. Uppsatsensfallstudie omfattar de båda försvarsgrenarnas samverkan och syn på Airpower under Irakkriget2003. Uppsatsen avslutas med en diskussion rörande den svenska försvarsmaktens möjligheteroch förmåga när det gäller integrering av Markstridskrafter och flygstridskrafter.Frågeställningar som besvaras är:? Existerar det doktrinära avvikelser mellan US Air Force och US Army vad gäller synen påAirpower och dess tillämpning?? Finns det skillnader mellan rådande doktriner och hur samverkan mellan luft- och Markstridskrafterhar genomförts i en skarp operation?? Hur långt har den amerikanska försvarsmakten kommit inom luft-markintegrationen?? Finns det andra faktorer som styr uppträdandet än doktriner?? Vilka slutsatser från studien kan den svenska försvarsmakten ha nytta av i sin utvecklinginom området luft-markintegration?Slutsatsen är att det fortfarande existerar skillnader mellan US Army och US Air Force såväl ideras doktriner som i deras tillämpning under krig.

Vid insatsen i Kongo 1961- 63 var en av uppgifterna för svenska flygvapnet direkt understödav FN:s markstyrkor. Hur löstes då denna uppgift? Var det ett väl inövat koncepteller tvingades flygförare och Markstridskrafter att uppfinna en metodik på grundav rådande omständigheter? Det kan vara så att Sverige hade en väl utvecklad förmågavilken både hade stöd i doktrinära dokument och som övades. Det kan även förhålla sigså att de berörda piloterna fick improvisera och ta fram nya metoder på plats i Afrika.I uppsatsen analyseras källmaterial ur Krigsarkivets samlingar hämtade från Flygstabenoch Första flygeskadern mellan 1948 och 1961. Exempel på dessa källor är övningsbestämmelser,taktiska verk och reglementen.Svaret som uppsatsen ger är att Sverige övade Direkt flygunderstöd, DFU, under nästanhela 50- talet.

Syftet med uppsatsen är att undersöka om Grkpbv 90120 är ett system för framtiden och är såflexibel att den kan fortsatt utgöra ett understödssystem även för strid i bebyggelse.De förändringar som försvarsmakten genomgår, berör bland annat förändrade uppgifter ochinförande av nätverksbaserat försvar. En tendens i detta är att betydelsen av strid i bebyggelseökar, framförallt med tanke på fredsfrämjande insatsers karaktär och den ökadeurbaniseringstrenden i världen. Problemet består i att Grkpbv 90120 utvecklades för att ingå i enförbandstyp för främst strid i annan terräng än bebyggelse. Genom inventering av terrängen ochdess betingelser vid strid, så har krav på förmåga hos ett förbandsanknutet understödssystemkunnat genereras. Kraven har sedan jämförts med de förmågor Grkpbv 90120 besitter.

Den svenska Försvarsmakten brukar fråga sig om den är tillräckligt interoperabel för att kunna delta i internationella insatser. En minst lika berättigad fråga borde vara om den är tillräckligt interoperabel, mellan sina försvarsgrenar, för att kunna genomföra självständiga operationer utifrån teorin om gemensam krigföring. Den bristande förmågan till gemensam krigföring i försvarsmakter generellt och för Sveriges Försvarsmakt specifikt utgör uppsatsens grundläggande problem. Genom att anpassa och skapa ett analysverktyg utifrån Codners och Sjöbloms interoperabilitetsteori har Försvarsmaktens dokument analyserats för att belysa eventuella svagheter kopplat till gemensam krigföring och nationell interoperabilitet mellan mark- och flygstridskrafterna. Undersökningen visar på svagheter kopplat till den anpassade interoperabilitetsteorin och Försvarsmaktens styrande dokument.

Manöverkrigföring är idag ett centralt begrepp inom den konceptuella delen av krigföringsförmåganför många västländer. Luftmaktens betydelse i väpnade konflikter är också aktuell i dagensmilitärteoretiska debatt. Men vad innebär då manöverkrig för luftmakt? Ett land som ibland lyftsfram som skickliga på manöverkrigföring, och som dessutom traditionellt sett använt luftmaktflitigt, är Israel. Syftet med uppsatsen är att undersöka i vilken omfattning Israel använt sig avmanöverkrigföring vid nyttjandet av luftmakt.

Sverige har bidragit med trupp till internationella insatser sedan 1950-talet. Detta har gjorts med bidrag från framför allt Markstridskrafter men även med luftstridskrafter. Det dröjer fram till 2006 innan beslut tas om en marin internationell insats i form av korvettförband som bidrag till FN-insatsen UNIFIL i Libanon. Denna insats har fram till idag följts av fyra marina insatser, en förlängning av UNIFIL i Libanon 2007 och tre insatser i Somalia under åren 2009-2013. Beslutet om den marina insatsen i Libanon är för marinen banbrytande.

Utgående från inriktningen i Försvarsmaktens underlag för regeringens försvarspolitiskaproposition 2009, är vi enligt min mening på väg mot en tyngdpunktsförskjutning när det gällerförmåge- och förbandsutveckling, dels genom prioritet mot insatser med markoperativ tyngdpunktmen också avsevärt ökad förmåga och volym när det gäller s.k. lätt infanteri och strid till fots.Detta förutsätter, med nuvarande läge som grund, en återtagning av kompetens och förmåga närdet gäller infanteristriden och striden till fots. Syftet med uppsatsen är att utifrån försvarsmaktensinriktning mot s.k. lätt infanteri undersöka huruvida dagens utbildning vid förband medkärnförmåga strid till fots kan sägas utgöra lätt infanteri eller om de är något annat.Studien jämför den utbildning i strid till fots som genomförs vid luftburen bataljon,amfibiebataljon samt lätt mekaniserad bataljon med det som enligt undersökningen kan sägas varakaraktäristiskt för s.k. lätt infanteri.

I denna uppsats redovisas en benchmarkingstudie i syfte att jämföra Sveriges försvar mot ett urval av andra länders försvarsmakter, nämligen EU- och NATO-länderna samt Schweiz. Studien har skett med avseende på kostnadseffektivitet och fokus på output i internationella insatser, som har kommit att vara allt mer prioriterade i västvärldens försvarsmakter under senare år. Vidare genomförs en kvantitativ jämförelse mellan värnplikt och andra personalförsörjningssystem genom att länder med likartade personalförsörjningssystem förs samman i fyra kategorier: värnpliktsbemanning av stående styrkor, värnpliktsbemanning av mobiliserande styrkor, blandsystem respektive professionella styrkor. Kategorierna särskiljs genom kvantitativa data, dels andelen värnpliktiga i de aktiva styrkorna, och dels storleken på reserverna i relation till de aktiva styrkorna. Två olika outputmått har utnyttjats, dels faktisk personalvolym i internationella insatser, och för EU-länderna också storleken på de styrkebidrag som utlovats till EU:s gemensamma insatser.