Snytbaggen (Hylobius abietis) är en stor skadegörare i syd- och mellansvenska skogsplanteringar. Senaste studier visar att snytbaggen ställer till stora problem även i norra delarna av Sverige, speciellt längs kusten. Det vanligaste sättet idag för att skydda plantor mot snytbaggeangrepp är att behandla plantor med insekticider i plantskolan. I FSC finns en överenskommelse att kemiska medel för behandling av plantor mot snytbaggeskador ska avvecklas. SCA behandlade 2011 cirka 8 miljoner plantor. SCA har som mål att få fram lyckade föryngringar i Norrland utan användning av insekticider.

Studiens syfte var att jämföra Bracke Planter (BP) med harvning med avseende på andelen markberedd areal, uppkomsten av naturligt föryngrade stammar av olika trädslag per ha och huvudplantors medelhöjd tre år efter plantering. Jämförelserna mellan de två metoderna gjordes gruppvis med lika antal inventerade trakter för respektive metod, inventeringen gjordes i Småland under augusti månad 2012. För att fastställa andelen markberedd areal mättes arean på markberedningshögar och harvspår på årsfärska markberedningar (6 trakter). Förekomsten av naturlig föryngring och höjd på huvudstammar (ca 550 mätta plantor/metod) registrerades för totalt 16 trakter. Andelen markberedd areal var signifikant högre för harv än för BP, ca 33 % jämfört med 22 %.

Syftet med föreliggande arbete är att utreda några Markbehandlingsmetoders för och nackdelar, samt när och var de bör användas. De Markbehandlingsmetoder som behandlas är plöjning, högläggning, harvning, fläckmarkberedning, inversmarkberedning, ångbehandling, mikropreparering, nedmyllning av frön samt grönrisplantering. Även mineralisering som en följd av markberedning berörs, liksom markberedning för sådd och naturlig föryngring. Uppsatsen behandlar huvudsakligen Markbehandling på boreal skogsmark. Resultaten sammanställs i praktiska rekommendationer. Arbetet har genomförts som en litteraturstudie med analytiska inslag.

Ortolansparven (Emberhiza hortulana Linnaeus) är en fågelart som finns över stora delar av Europa i olika öppna biotoper, främst jordbruksmark. Den har minskat dramatiskt i Europa de senaste 30 åren och är en av de fågelarter vars population minskar snabbast. Även i Sverige ses denna förändring och populationen har minskat med cirka 80 % sedan 1975. I Sverige finns arten numera främst på hyggen i Norrland. Trots att huvuddelen av den svenska populationen lever på just hyggen, så är det ett ganska outforskat område och man vet ytterst lite om vilka faktorer som är viktiga för ortolansparvar på hyggen.