Under senare år har svenska marina enheter deltagit i expeditionära insatser vilket ställer större krav på en fungerande logistik. Uppsatsen handlar om huruvida de amerikanska principerna för logistik är applicerbara på svensk marin logistik.Syftet med uppsatsen är att analysera marin logistik vid en svensk expeditionär fartygsinsats, samt att studera om logistiken under de marina insatserna i Libanon och Adenviken överensstämde med teorin om marin logistik.En deduktiv metod har används i uppsatsen där de sju amerikanska principerna har fungerat som teori och analysverktyg avseende logistiken vid svenska korvettinsatser. Fallstudierna baseras på rapporter och artiklar vilka behandlar två olika korvettinsatser. Den första insatsen är det svenska deltagandet i UNIFIL och den andra är EUNAVFOR:s Operation Atalanta.Resultatet visar att nästan samtliga principer går att identifiera i båda insatserna. Det fanns också många likheter mellan insatsernas logistikorganisation.

Sverige har bidragit med trupp till internationella insatser sedan 1950-talet. Detta har gjorts med bidrag från framför allt markstridskrafter men även med luftstridskrafter. Det dröjer fram till 2006 innan beslut tas om en marin internationell insats i form av korvettförband som bidrag till FN-insatsen UNIFIL i Libanon. Denna insats har fram till idag följts av fyra marina insatser, en förlängning av UNIFIL i Libanon 2007 och tre insatser i Somalia under åren 2009-2013. Beslutet om den marina insatsen i Libanon är för marinen banbrytande.